Nina Bondesons bildvärld kan liknas vid ett mycelium, menar Liv Stoltz, curator för utställningen, ett nervsystem eller ett blodomlopp, där karaktärer återkommer och ställs i relation till varandra. Där existerar ingenting solitärt utan allt hänger ihop.
      I oktagonen möts vi av målningen Stora svarta dörren eller När språket skulle belysas. En svartmålad dörr med ett intensivt blickande ögonpar omgivet av massiva textsjok, labyrint-mönster, en öppen röd mun förbundet med ett öra, ett djurskelett och en nyckel. I texten omtalas tungan, som språkets alter ego. Bredvid dörren hänger en rostig bemålad brevlåda, Elenas brevlåda, med en uppmaning till besökaren att skriva ner sina funderingar om utställningen och lägga i lådan. Över alltihop svävar en svart målning med en vit termos, en kaffekopp och ett träd att sitta under, som en plats för fika och samtal.

Det surrealistiska i Bondesons bildvärld är påtagligt. En uggla kan flyga med en lysande ficklampa i klorna på väg mot ett mikroskop med slingrande blodådror framför vilken en person med blått ansikte och röd keps med öronlappar i päls samtalar med en annan person med grönt ansikte och hörlurar. Mellan männen svävar ett svartmålat område med slang till hörlurarna och en blå hand håller upp en skiftnyckel. Att i ord beskriva alla detaljer i en målning av Nina Bondeson orsakar lätt ett meningssammanbrott. Och ändå är allt precist målat med skarpa konturer och kontraster och upplevs fullt rimlig som bild betraktad.

© Nina Bondeson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Stora salen domineras av en installation, ett altare med en bemålad diskbänk och en vägg med alla de vardagliga köksting som är nödvändiga för livets upprätthållande – ett slags hommage till vardagen. I rummet finns också ett bemålat skrivbord med stol och en ihopfälld säng med resårbotten och ryamatta med broderier. Delar av ett hem, runt vilket alla målningar sedan roterar, sammanlänkade med en svart linje.
      Utställningens olika rum har skilda karaktärer, ett inre mörkt rum med broderad rock, sarkofag och fyllda vitrinskåp, ett långsmalt rum med Bondesons broderier och grafiska verk. Där hänger bland annat ett litet ömsint broderat porträtt av den portugisiske poeten Fernando Pessoa (1888–1935). Över hans huvud har Nina Bondeson broderat ett citat: ”… sålunda gömmer jag mig bakom dörren så att verkligheten inte skall se mig när den kommer in.” För att gömma sig från verkligheten skapade Pessoa ett flertal fiktiva personer, som var och en uppträder som självständiga författare. Han kallar dem heteronymer och med åren blev de fler och fler.
      I likhet med Pessoa har Nina Bondeson uppfunnit en rad alter egon, eller heteronymer, som agerar i Nina Bondesons verk. Det är bland andra den unga Elena eller den äldre Signora Canedotto, som driver en skola för hundrädda eller den självlärde lingvisten Jeremy Adagio. Alla lever och agerar i Bondesons målningar och texter.

© Nina Bondeson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Nina Bondeson rör sig obehindrat i fiktionen och i olika verkligheter. Så vad är egentligen verkligt? En brännande aktuell fråga idag, när omvärlden ter sig allt mer surrealistisk. Och när det som uppfattas som overkligt är de facto den nya verkligheten, så blir kanske det surrealistiska mer verkligt. I Bondesons värld skapar fragmenten en egen verklighet, något sur real, något öververkligt. Allt ingår i ett intrikat samspel, ofta sammanlänkade av trådar, slangar, kablar eller blodådror. I konsten är Tiden ett Rum, där Allting finns Alltid säger Bondeson. Hon har åstadkommit en tät, för att inte säga sprängfylld utställning med bilder och texter. Totalt omfattar den ett 100-tal enskilda verk och väggmålningar. Och tid är vad en betraktare behöver på denna utställning. Man behöver fokusera för att ta in enskilda verk.

En presentation av Nina Bondesons bildvärld med undertiteln Rapporter från den aktiva inbillningens uppdrag har producerats i bokform till utställningen. Den inleds med en text av Ragnar Strömberg med rubriken Att göra det synliga synligt, en formulering av Paul Klee om konstens uppgift. Där bekänner Strömberg att han är avundsjuk på konstnärer och deras, som han skriver, grundläggande arbetsvillkor, på materialiteten, lukterna, redskapen, allt det fysiska. Nina Bondeson betonar, att hon just är en sådan artefaktisk konstnär. Hon tillverkar materiella föremål. De skall sedan kommunicera vid sidan om språket och texterna i hennes målningar är att betrakta som skönlitterära, inte förklarande eller teoretiska.
        Nina Bondsons konst behandlar svårigheten för människan att förhålla sig till livet och döden och inte minst till sexualiteten. Det bli både vackert och mörkt, men hon räcker oss en termos med svart kaffe till tröst. Mitt i samtidens turbulens, i stormens öga, har hon här skapat ett rum för existentiella tankar och reflektioner.

Göteborg 2022-05-25 © Berit Jonsvik