Utställningen för oss genom tre rum. I det första möter vi tre kroppsdelar uthuggna i trä, hängandes på väggen tillsammans med en rosa neon-slinga. Det är ett axelparti med armar och grova händer, ett bäcken med ett manligt kön och ovanför hänger något som kan vara en bröstkorg. Träet är bearbetat för hand med sina naturliga sprickor och ojämnheter kvarlämnade. Kroppsdelar i väntan. Mellan dessa delar är neon-slingan placerad i rundade former, som ett abstrakt huvud med ett par händer lyfta i en öppen gest.

Utställningsvy © Julia Bondesson (Klicka på bilden för hög upplösning)

I nästa rum visas en video där konstnären interagerar med ett av sina objekt. Här har delarna satts samman till en fullständig kropp sånär som på ett huvud. Genom Bondessons rörelser animeras det som hade kunnat förbli ett objekt och transformeras till något i högsta grad levande. Hon bär kroppen som en apunge på ryggen genom en skog, håller den i famnen, vaggar den och lyfter den rituellt uppåt mot himlen, bär den sen vidare mot havet. Här finns både en känsla av börda och uppoffring men också närhet. Bondessons röst glider in emellanåt med ett poetiskt tilltal. Där finns en berättelse om något ursprungligt, om ett sökande, om gravitation och naturlagar.

I utställningens sista rum finns sju kroppar av trä utplacerade på en svart gummimatta. De är alla frysta i någon form av rörelse, somliga är halvvägs genom en kullerbytta, somliga sitter som i väntan på någonting och en befinner sig i luften med marionettens trådar kopplade till sina leder. Gummimattan finns där som ett skydd mot det kalla stengolvet. Det är en intressant resa från objekt i väntan, genom livgivande rörelse, till kroppar med egen närvaro. Det är både kraftfullt och ömsint. Bondesson överför sin energi genom träet liksom elektriciteten strömmar till de rosa neonrören. Allt är ledat och tätt sammanlänkat.

Umeå 2022-05-11 © Karin Holmer