Anna Camners nya målningar på Gallery Wetterling tycks både igenkännbara och överraskat nyorienterade. Genom hennes minutiöst kontrollerade målargärning växer smyckeslika, mjukt utmejslade formkristaller fram. Det bekanta är Camners sätt fördriva färgerna på ett klassiskt fotorealistiskt sätt och hennes val av organiskt medicinska "förlagor". Det överraskande är hennes nya parallella spår där starkt figurativa element, som händer och dockansikten, leder vidare in i nya inte tidigare utforskade, eller i alla fall inte visade, domäner.
     Ola Billgrens 1970-talsverk kommer kanske i tankarna, men den underliggande symbolverkan som utmärkte dessa är svårare att spåra hos Camner. Kanske intresserar inte de billgrenska underbetydelserna. Kanske är det i stället den visuella nivåns distanserande potential som fascinerar. Men visst går det att läsa in symbolik och bibetydelser i Anna Camners verk, nu liksom tidigare. Det intressanta är dock hur lätt det är att övertolka dessa och kanske hamna på sidospår vilka förrädiskt lockar den alltför rationella interpreten.

Untitled 14, 31 x 36cm, 2022 © Anna Camner Untitled 12, 30 x 25cm, 2020 © Anna Camner

I observationen av detaljerna och i de små avstegen finns mycket att hämta i Anna Camners måleri: det lätt spruckna nagellacket på dockhandens tumme, de överdrivet stora lösögonfransarna i dockansiktet. De diminutiva inslagen är ofta en del av och minst lika intressanta som huvudfigurationen.
      Denna omsorg om de små, absolut avgörande, tingen har Anna Camner visat ända sedan debuten 2006. Då, på Natalia Goldin Gallery, hade ornamentiken, arabeskslingorna och de dekorativa inslagen en given plats. Men med åren har timslagen från förgänglighetens klocka gjort sig mer kännbara. Anna Camners målningar har sedan länge ofta burit på tydliga komponenter av vanitassymboliskt slag. Det handlar inte om så uppenbara tecken som dödskallar eller religiösa reliker, men väl om tydliga sprickor i fasaden.

Det kanske mest igenkännbara och oftast framträdande i Anna Camners måleri är hennes förmåga att måla mjuka membran, hinnor och flytande materia. Med åren har hon upparbetat en perfektionsgrad som ger henne möjlighet att beskriva det segflytande och eteriska i olika elastiska material. Tekniken är anslående då den bygger på en medvetenhet om hur det mjuka och lätt inexakta i penseldragen samspelar med den mer precisa i teckningen och figurationen. Den partiella suddighet hon använder sig av skapar just den trovärdiga och nästan surreella öververklighet som behövs för att beskriva flödande och transparant materia. Den får liksom inte stanna upp genom en överdriven hårdhet eller kontrast i penselföringen. Här krävs en sensibel känsla för det svävande och immateriella; det vet Anna Camner.

Stockholm 2022-03-29 © Leif Mattsson