Steget mellan humor och allvar har aldrig varit långt hos Carl Johan De Geer, varken till uttryck eller innehåll. Den nu 84-årige konstnärens senaste projekt har dock haft allvaret som förtecken. Över årsskiftet visades Den stora missuppfattningen på Thielska Galleriet. Titeln syftade på De Geers tidigare tro på att vår otäcka värld skulle kunna förändras genom konsten och skönheten – en missuppfattning. Nästa år visas Släkten och slavarna i Stockholm, en angelägen utställning om anfadern Louis De Geer och den svenska slavhandeln. Allvar, alltså.

Men mellan dessa utställningar ger De Geer humorn fritt spelrum på Galleri Helle Knudsen. Där visas drygt 30 pastischer på klassiker från slutet på 1800- och början på 1900-talet: Aguéli, Strindberg och Munch, bland andra. Greppet? En lätt förvirrad älg i alla motiv. Manövern är lika rolig som den är meningslös. Här finns ingen kritisk udd, komplexitet eller målerisk ekvilibrism. Att locka till skratt tycks vara det enda syftet med dessa befriande hyllningar till De Geers manliga idoler.
      Och visst blir man på gott humör. När man rör sig i galleriet blir älgen ciceron genom det långa nordiska 1900-talet. Den möter en på kullen som reser sig under Prins Eugens berömda moln, tar kort därefter Annas plats i Hills Syster Anna, dyker sedan upp i grönskan i Strindbergs Underlandet, och ses längst in i rummet spatsera uppför Åke Göranssons gata. Det är svårt att hålla skrattet tillbaka när älgen riktar sin förvirrad blick mot den ångestvrålande gestalten i Skriet.

Installationsvy © Carl Johan De Geer. Foto: Galleri Helle Knudsen

Älgmotivet är inte nytt för De Geer. Det har länge förekommit i litografier, dock inte som parafraser. När älgen gestaltas med akryl är det på färdigspända dukar som aldrig är större än att de får plats på pakethållaren på cykelturen till ateljén. Målarglädjen är uppenbar, rentav smittande. Penselarbetet är hafsigt och färghållningen långt ifrån raffinerad. Flörten med kitsch och hötorgskonst är förstås en del av poängen.

Med sin vanliga, skämtsamma ton har De Geer beskrivit älglitografierna som ett sätt att dryga ut pensionen, och som en motsvarighet till de ändlösa, lukrativa harar och rävar som Bruno Liljefors målade mot slutet av sin karriär. Leken med det egna varumärket och med marknaden är självklart också viktiga komponenter i målningarna. Hade de varit lika roliga med annan avsändare? Inte riktigt. Men det känns irrelevant när man leende kliver ut på Hantverkargatan igen. De Geer har förstått något enkelt men väsentligt: konst måste ibland bara få vara kul!

Stockholm 2022-10-25 © Adam Rosenkvist