Vi ser det bland de nyutexaminerade från konsthögskolorna och på de gallerier som håller sig vaket uppdaterade. Vi ser ett sökande efter fria förhållningssätt till måleriet och till bilden som artefakt. De ofta unga konstnärerna hämtar inspiration från action painting, neodada, street art och graffiti, men även från den abstrakta och informella konsten från mitten av 1900-talet. Resultatet blir en modern samplingsform där ingenting är förbjudet förutom det uppfostrande och tillrättalagda.

Från England kommer en konstnär som med viss rätt kan sägas tillhöra denna fritt undersökande och starkt divergerande "rörelse". Hetty Douglas (f. 1992) mixar diverse skenbart oförenliga material som sprayfärg, akryl och kol på ogrundad duk – dessutom ofta med hjälp av hard edge-maskeringar och schabloner. Associationerna går otvetydigt till serieteckning, klotter och graffitikonst. Men inplockade i gallerirummet och exponerade på uppspänd duk blir målningarnas tilltal oundvikligen någonting annat. Kraven på kompositionell pregnans, fungerande färgackord och personlig linjeföring är åter de klassiskt komparativa.

Utställningsvy

Hetty Douglas redovisar öppet sin konstnärliga avsikt i en expressivt utåtrikad form. Och hon gör det utan någon som helst tvekan. Rastlöst letar sig de grova kolstrecken och graderade sprayformerna in i varandra och skapar abstrakta landskap av infångad natur. Spretiga grenar som från döda träd bildar elektroslingor i neonfärg. Geometriska former och inskrivna ramar bildar begränsande motpoler till organiska mjukdjursformer som kunde ha hämtats från Matisses Jazzcollage eller Arshile Gorkys rytmiska fyrtiotalsmåleri. Det är påträngande, uppfodrande och förföriskt, som krävande musik av fritt vald genre. Jag tänker på PJ Harvey eller Shostakovich – eller åtminstone ingen tonalitet som stryker medhårs.

Men Hetty Douglas lyckas också med något som inte alltid är det självklara utfallet när det gäller expressiv form. Hon lyckas förmedla ett återkommande poetiskt anslag i flera av målningarna på utställningen. I verket utan titel med ljusblå bakgrund och törnevassa, kallgula stråk har tiden liksom stannat upp mitt i det brusande flödet – som om någon tryckt på pausknappen. Och visst liknar de två gula tecknen i bildens mitt de som symboliserar paus/play på den analoga musikspelaren.
       Nästan demonstrativt analog i en överförd form är också Hetty Douglas konst i sin helhet, som knastret till musiken från en snurrande vinylskiva. Här finns ingen förställning, inga fotografiska förlagor, inga bildmässigt distanserande metoder. Det liknar snarare transponeringar av idéer och känslor eller kreativa infall som inte låter sig fångas inom något annat medium – möjligen med den ordlösa musiken som undantag.

Stockholm2022-06-18 © Leif Mattsson