Sara Ekholm Eriksson och Simon Wadsted är årets mottagare av Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendium. Båda tog examen i somras och gick, oväntat nog, i samma klass på Kungl. Konsthögskolan. För tredje året i rad står hela konsthallen till stipendiaternas förfogande.

Tonen sätts av två installationer av Sara Ekholm Eriksson, vars uttryck är imponerande genomarbetat, både vackert och lite obehagligt. I den första installationen har glasskivor formats till klart vatten som sakta rör sig ned för en stentrappa. I luftfickor i glaset tar fossiler form och på trappstegen står små glasskulpturer som ser ut som uråldriga vattenorganismer. Verket är inte lika kraftfullt som det var i Nikehallen under avgångsutställningen på Konstakademien, men kombinationen av fossiler, vatten och mänsklig bebyggelse är alltjämt suggestiv.
      I konsthallens största rum visas En vetsaga om metamorfosen, en damm över vilken en gång av stenar löper mellan varsamt utplacerade skulpturer av fossiler och koraller. De är skickligt gjorda, i krita och glas, och framstår mer som resultat av oändligt långa naturprocesser än av en konstnärs hand.
      Genom skulpturerna och de sci-fi-doftande gestaltningarna lägger installationerna djup tid och framtid i ett veck. De sätter människans tidshorisont ur spel och det är svårt att säga om man befinner sig i ett före eller i ett efter, eller kanske i både och. Det får ett förtätat undantagstillstånd att råda i utställningen.

En vetsaga om metamorfosen, 2022 © Sara Ekholm Eriksson

Känslan av undantagstillstånd förstärks av Simon Wadsteds måleri, som jag upplever som något sökande. Det finns ingen uppenbar avgränsning av motivkretsen; han rör sig från mörkret i Landskap till det overkliga ljuset i Boulevard, och mellan olika uttryck.
       Men det finns en blick i verken som sakta blir igenkännbar. Kanske är den som tydligast i de små dukarna Brytare, Sax och Mattpiskare, där den lyfter de vardagliga tingen ur deras obetydlighet och ger dem en kuslig närvaro. Blicken laddar andra bilder genom att på samma gång se och hindras från att se. I Studio möter man belysningen i en filmstudio, men inte det som belyses; i Gardin lockar ett rum i en smal glipa bakom en mönstrad gardin, som ett vackert ljus faller på.
       Titeln på en roman av Max Blecher, Händelser ur den omedelbara overkligheten, dyker upp i tanken när jag betraktar Wadsteds målningar. Den fångar deras svårdefinierade spänning, som drar in betraktaren. Över lag står detta lite spretiga men starka måleri i fin dialog med Sara Ekholm Erikssons verk. Inte minst med de små skulpturerna, som ser ut att ha läckt ut från installationerna.

Stockholm 2022-12-09 © Adam Rosenkvist