Det finns en oroande stämning i Sara-Vide Ericsons stora målningar i utställningen Ditch Dance som nu visas i Lidköpings Konsthall. Deras tilltal pockar på en reaktion från besökaren. Flera av dem hittar sätt att gå rakt in i känslan.
     Man slås av vilket nästan spektakulärt måleri det är, ett intrikat, kraftfullt, och till synes tveklöst färgspel skapar ett vitalt spel mellan stor detaljrealism och mera skissartade partier. Ibland är det som om bilden gjorts med en kameras öga och fotots effekt med stor bländare som fokuserar skarpt med kort skärpedjup och låter omgivningen bli suddigare på ett mera sammanfattande sätt. Verkligheten har ofta också andra utsagor än de den visar i sina detaljer och dem kan färgen och måleriet närma sig. Det vet en målare av Sara-Vide Ericsons kaliber att ta med i sin uttryckspalett.

Utställningens tema markeras av utställningstiteln Ditch Dance. Ericson har varit på stipendieresa i Saralidmanland i Västerbotten och tagit till sig av myrarnas och dikningens både kärvt bildmässiga och symboliska värden.
     De centrala målningarna är mycket stora. Man dras in i hennes landskap. Sällan visas landskapsmåleri av den här kraften i våra dagar. Det är nästan omöjligt att få tillägnelsen att stanna vid ögats upplevelse. Hon får sina landskap att förmedla stämningar och känslor som kopplar naturintrycken till sinnesrörelser.
    Centralt placerad i de stora målningarna är en kvinna. Man ser henne i en av dem på håll. Hon går böjd i grunt vatten. Av kroppshållningen att döma är hon trött och vilsen. Målningen heter The Walker, vandraren. Skildringen av vattnet är helt fascinerande. Pupillerna vidgar sig för att ta in allt. Det här är måleri att förlora sig i, öppen som bilden också är för tankar och projektioner.

Deep out © Sara-Vide Ericson

I flera av de andra stora målningarna syns kvinnan på nära håll. Hon har tydliga drag av Sara-Vide Ericson själv, vilket markerar konstnärens närvaro i bilderna och därmed autenticiteten och ansvaret för de känslor som gestaltas. Bilderna kräver roller. Och hon spelar dem själv.
Konstnären har iscensatt fiktiva scener. De blir utgångspunkten för bildberättelserna. Trots det fastnar jag främst för själva måleriet. Hon kombinerar antytt och utmejslat. Miljön är viktig i alla de här målningar och hennes suveräna sätt att skildra den är en avgörande del av berättelsen. Konstnärens förmåga att återge olika materials strukturer och stofflighet är imponerande. Knastervasst gräs mot olika mjuka material i kläderna. Vått tyg mot torrt. Stövlarnas läder skiljer sig helt från det den sadel hon bär på.
     Sadeln återkommer i flera av bilderna. Men var är hästen? Även kvinnans kroppshållning och ansiktsuttryck berättar om en förlust. Det blir startpunkten för ett psykologiskt drama.

Ett föreställande bildspråk som det här är i förstone lätt att ta till sig. Men upplevelsen förmeras av att hon vill ge målningarna en dimension till under ytan. I konstnärens egen retorik är många av bilddelarna symboler. Dit kan sadeln, diket och myren räknas. Man märker det med Neil Youngs ord: ”There´s more to the picture than meets the eye.”
     I en fin katalog som gjorts till utställningen får Sara-Vide Ericson en litterär uttolkare i författaren Karin Smirnoff. Prosatexten känns litet krystad, men Smirnoff har gjort en kort dikt till varje målning. De får ibland betydelseblänk att ge sig till känna. Den till målningen Ditch Mirage är ett fint exempel:
    ”Vid vatten är det lättare. Vatten har
     alternativ.
     Innan jag förstod det sjöng grodorna
     för sina yngel.
     Som ett preludium.”

En utökad variant av utställningen kommer under våren att visas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Lidköping 2022-01-26 © Bo Borg