Är man en intresserad konstälskare rekommenderas ett besök i London och National Gallerys retrospektiv över Lucian Freuds måleri från 1940-tal till 2011. En viktig anledning är den utomordentliga möjligheten att relatera hans måleriska materialitet med föregångarnas exempel ute i den permanenta samlingen.

Säg den svenska målare som har fri tillgång till Nationalmuseum i Stockholm dygnet runt? Det privilegiet var förbehållet Lucian Freud (1922-2011) på National Gallery i London. Det är därför en hänförande krydda att vandra i utställningen med avstickare ut i samlingen för att söka sambanden och inspirationen. Hängningen är kronologisk men ändå en smula tematiskt hållen kring aspekter av Lucian Freuds djuplodande i måleriets kropp.
      Historien om Lucian Freud, sonson till psykoanalysens Sigmund Freud, är välkänd liksom flykten från nazityskland till England som blev hans permanenta hem. Hans figurativa måleri och intresse för människan bör man kanske inte psykologisera med farfaderns blick om vad som sker under huden. I målarens fall är det snarare mänsklighetens kroppslighet knådad inpå benet som väcker insikten om artens inneboende komplexitet och svagheter.

Hund, hud, hår, händer växer samman med golvplankor och högar av lakan. Jag tror att det är den samtida tyska konstnären Jutta Koether som i katalogen konstaterar att det i själva verket är allt närvarande i ateljén som är den gemensamma måleriska kroppen. Lucian Freud väjer inte för något i sitt kliniskt noggranna intresse för detaljerna. Det syns redan i hans tidiga måleri som tjugoåring hur han inte gör skillnad på figur och bakgrund; varje enskild ögonfrans syns vara nödvändig för att bygga helheten. Det är en expressiv saklighet av tyskt 20-talssnitt som doftar av Dix. Men även De Chirocos metafysiska eftermiddagsleda ger sig till känna. Den naives lust för detaljen brottas med köttklumpen till hand som trilskas. Kunskapen om anatomin utvecklades därefter snabbt mot den bravur, där konstnären väljer sitt skoningslösa perspektiv för att framhäva den. För det är knappast ett hänsynsfullt inkännande av individen som Lucian Freud ägnade sig åt.

Girl with a Kitten, 1947, 41 x3 0,7 cm © Lucian Freud (Klicka på bilden för hög upplösning) Francis Bacon (Unfinished), 1956-57, 35,5 x 35,5 cm © Lucian Freud

Mötet med människan avklädd uppstår som våldsamma kollisioner mellan Freuds färgkroppar och betraktarens blick. Några komponenter för att provocera fram dessa möten återkommer. Hjärnan som är expert på att söka ansikten manipuleras av de ofta kraftfullt förstorade och utstuderat placerade händerna och fötterna som bidrar till att förringa ansiktsuttrycken. Självklart bidrar även fokus på kropparnas genitalier till att skapa kön snarare än själ. Det ger en märklig profanering och ett ifrågasättande av människan som alltings mått. När hon väl satts på plats och den perifera kroppsdelen fått huvudrollen sker en lika dramatisk förhöjning eller uppståndelse. Frågan är om det var en medveten strategi eller ett resultat av att målaren vägrade slarva med detaljerna? Eller är det en uppvisning av extraordinära lösningar på det tvådimensionella måleriets problem?
      Som effekt skapas också ett värdeperspektiv för att framhäva människans specifika utmaningar i sin begränsande kropp. Men tillvägagångsättet är även kompositionellt betingat för att framhäva en huvudsak framför en annan. Jämför exempelvis med Caravaggios Måltid i Emmaus ute i National Gallerys samling där värden i djupperspektiv vitt slår ut armarna i en undergiven gest inför Jesus. Den förstärks märkligt nog av att den bortre handen längst in i bilden är kolossalt överdriven. Liknande grepp hanterar Freud till perfektion i målning efter målning.

Self-portrait, Reflection 2002, 66 x 50,8 cm © Lucian Freud Woman in a Fur Coat, 1968, 60,8 x 60,8 cm © Lucian Freud

I med tiden de allt större formaten förstärks rörelsen av de lätt svindlande, förvridna och lutande perspektiven. Man kan jämföra med hur exempelvis Veronese låter rummen falla över betraktaren.
      För Freud blev det en uppenbarelse att på 1950-talet ställa sig upp och måla i stående position. Det skapade för honom en hovrande tillvaro ovanför sina modeller. När väl målningarna sätts på väggen och får en annan position förstärks känslan av att se ner i ett djup på deltagarna i Freuds slutna rum. Betraktaren ser således motivet ovanifrån fast underifrån, vilket skapar en undanglidande känsla inför verkligheten, en lätt drömlik prägel.
      Sittningarna för Freud var för modellen minst lika brutala till antal och längd som för Giacometti. Och det var knappast modellens inre som Freud bråkade med utan den rumskroppsliga helheten. När den ammande kvinnan inte passade tiden byttes hon ut mot Freuds manliga assistent i Large interior, Notting Hill.

Det mest undflyende och skrämmande, effektiva porträttet av kristallin makt är samtidigt det till formatet minsta av nyligen bortgångna drottningen Elisabeth II som ryms på en A4:a (ej tillåten att fotografera eller reproducera). Här uppstod inget möte utan kvar blir endast resterna av tiarans reflexer. Målningen framstår som antites och märklig tes i denna omvälvande och intressanta utställning.  

London 2022-11-30 © Susanna Slöör