Liljevalchs stora höstsatsning på måleri är nu komplett när den övre och nedre salen i Liljevalchs+ har fyllts med verk av Valandskamraterna Åke Göransson och Inge Schiöler. Detta är för alla målare och konstälskare en unik och varmt välkommen händelse. Kopplingen mellan konstnärerna är att de gick vid samma tid på målarskolan under 1920-talet för Matisseeleven Tor Bjurström. Skillnaden mellan dem överväger i en märkvärdig motsatsernas poesi som spelas upp. Den ene söker det vidsträckt gränslösa och den andre pressar äventyr ur nästan ingenting. Men vilken uppvisning som bjuds i dessa två enkelt och klart hållna utställningar som framhäver respektive målare föredömligt väl.
 
I ett kvadratiskt rum med kakelugn lyckades Åke Göransson (1902-1941) freda sig ett hörn att måla i. Om det är dikt eller sanning att det endast var nätterna som stod honom till buds är frågan. Efter några år på Valand var det dock detta rum som fick bli hans universum ett antal år innan den psykiska och fysiska ohälsan tvingade honom in i institutionaliserad vård. Rummet vette med två fönster mot gatan på nedre botten. Lägenhetens mindre kök gav silande ljus genom dörröppningen i motsatt riktning. Förmodligen var det oftast ganska skumt där, med undantag för när timmarna skickade strilar av ljus mot golv och byråns blanka ytor.

Sovande gosse, 1930-32, 67x100 cm © Åke Göransson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Samtida Giorgio Morandi bodde också hos sin mor och hade ett minimalt rum i skuggan som utgångspunkt för det ljus han framkallade i krukor, glas och krus. Något liknande verkar ha skett i Åke Göranssons måleri i hemmet i Landala. I skuggan och mörkret anpassar sig ögat och hittar de precisa tonerna i vithetens närmast utjämnande register.
      Göransson ljuslaserar formerna över gamla skolstudier och framkallar silverutsikterna mot gatans huskroppar oavsett förhållanden. Interiörernas skuggvärld däremot värms i ögat; han sveper om rummet och tingen i ett gröngulaktigt dis. Isande ute och värmande inne är motsatserna som vidgar den begränsade världens mått. Rummen växer med sänggavlar på parad. Dukens varmröda under Odinstatyn skickar en rumsöppnande diagonal till den kallt rödvioletta krukan i motljus.
       Det går att se tre perioder i detta korta målarliv på ett drygt tiotal år: studierna på Valand inleder och därefter pågår den tilltagande isoleringen i hemmet samt den avslutande katastrofen då sjukdomen tar över. I skuggorna växer känsligheten för kontraster som sänks till ett minimum. Göranssons öga skapar guld ur vad den påtvingade återhållsamheten kräver. 

Inge Schiöler (1908-1971) bygger sina färggnistrande skattkammarberg på Koster ur ett motsatt perspektiv. Var och en som första gången prövat utomhusmåleri har säkert känt besvikelsen när duken tagits inomhus, den svartnar. Ögat har spelat ett spratt i det direkta solljuset. Inge Schiölers motmedel är den höga färgen tillsammans med en relativt låg valörkontrast. Här spelar i stället vibrerande gränser mellan rött och blått i möte med komplementärt violett och ilsket gult ut denna hotande effekt. Schiölers fräckhet mot vind och väderstreck når sin kulmen under den sena målarperioden på 1960-talet. Utställningen blir en färd från tidigt till sent, med den väldigt långa mellanperioden med konstnärskapet satt på paus som en mörk sky i mitten. Detta av lumenförklarliga skäl, då Inge Schiölers psykiska tillfrisknande väcktes av lusten att med krita ta sig an toalettrullens bitar som format.

Två målningar kan exemplifiera konstnärernas känsla för ljus som bygger på hur man hanterar skuggorna. Åke Göranssons Gossen och grodan i grönt är omsvept av det skumma inomhusljuset som stegrats med hjälp av en så låg valörkontrast som möjligt. Inge Schiölers fjällvägg i mörka men intensivt klingande koboltblåvioletta toner skapar ljus där skuggan och motljuset är som djupast i Ramsefjälls branta klippvägg. Båda målarna är effektiva och säger allt med så få medel som möjligt.

Det är ändå i högsta grad rimligt att se och uppskatta Åke Göransson och Inge Schiölers måleri separerade på varsitt våningsplan, rentav nödvändigt. Utställningarna kräver återbesök, för att rätt uppskattas var för sig. Vid det första besöket tar Göranssons märkvärdiga värld över. Den alltmer frigörande och högt stegrade färgen som tar vid i måleriet på väg in i sjukdomen bekräftar också detta. Det skimrande ljuset som särskilt kännetecknar interiörer och utsikter från hemmet övertygar mer än någonsin i utställningen på Liljevalchs+. Kombinationen med kasettakets överljus och modern belysning mot svagt grå vägg i mötet med måleriet är hänförande.

Stockholm 2022-10-19 © Susanna Slöör