I Ludvig Helins andra soloutställning på GSA Gallery faller flera av bitarna på plats. Koloristiska glissandon, överlappande former och höga färgaccenter skapar rytm och musikalitet. De dova bastonerna i mörkbrunt och blåsvart bildar fundament för ett måleri som snarast kan liknas vid ett barockliknande ljusdunkel. Formerna slingrar sig framför, bakom och runt varandra och färgerna ackompanjerar med ömsom mjuka övertoningar, ömsom höga fanfarer av rött, gult, orange och blått. Det gröna får mer stå för naturens nolläge, något att för stunden vila sin blick i.

Det ligger något rituellt över Ludvig Helins måleri, som en åkallan till de olika kulörernas unika potential men också till deras möjlighet att gemensamt skapa förtrollande opus. Figurationerna är naturlika men det handlar inte om landskapsmåleri i verklig mening. Snarare då om ett bruk av organiska former för att bygga upp koloristiskt högstämda men abstrakta sagovärldar och fantasivyer.
     Utställningen har fått titeln Resonans, ett begrepp som både leder tankarna till musikinstruments förmåga till genklang och till färgers kapacitet att skapa perceptuella ekon. Seendet stimuleras och hjärnan påbörjar omedelbart sin assimileringsprocess, sitt försök att uttyda och göra något begripligt. Ett skeende beskrivs utan att former kan bekräftas. Hjärnans notoriska tolkningstortyr släpper endast motvilligt greppet.

Klang #2, 2022, 100 x 85 cm © Ludvig Helin	Klang #3, 2022, 100 x 85 cm © Ludvig Helin
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Ludvig Helins teknik har för var utställning gradvis förändrats och förfinats. Men det är naturligtvis ett risktagande att presentera så många snarlika målningar som ett relativt jämnt fördelat pärlband runt galleriets väggar. En viss monotoni kan då ligga i farans riktning.
      Men går man nära de olika målningarna, och på så sätt skapar sitt eget visuella rum, så framträder varje färgytas unika identitet, ofta med ett vibrerande, organiskt innehåll. Ludvig Helin mejslar fram ytorna med små, parallella penseldrag. Ibland blir resultatet något som liknar böljande gräs, eller så mjukas de upp av förtonande gradienter. De kan gå från ljust till mörkt eller från dovt till färgsstarkt.

Särskilt dessa förtoningar, eller färgglissandon, är ett väl beprövat koncept i målarhistorien. Det tycks alltid fungera. Under tiden för den syntestiska kubismen användes de extra flitigt – små fickor av mörker eller ljus skapade en skenbar förnimmelse av den tredje dimensionen.
      Ludvig Helin gör ohämmat bruk av dessa konsthistoriens lärdomar och experimentella landvinningar. Med all rätt. Han behöver inte förhålla sig till teoribildningars tvångströjor, vilket tidigare generationer såg sig tvungna till.
       Men mitt i detta kreativa återblickande har han på relativt kort tid byggt upp ett mer personligt färg- och formalfabet. Det är klart igenkännbart och tämligen unikt. På den aktuella utställningen kommer detta till sitt fulla uttryck genom de stramt samlade figurkonstellationerna i kombination med en driven känsla för klanger och kontrastfenomen.

Stockholm 2022-10-07 © Leif Mattsson