S.P.G visar målaren Alexander Hult och skulptören Hanna Beling i en gemensam utställning. Galleriets större rum viks huvudsakligen åt Hults stämningsmåleri, men här finns också Belings hundar sparsmakat utplacerade på golvet. Längst in, i det som benämns backstage, visas ett större urval av Belings skulpturer. Rummet skiljer sig åt från det luftiga intrycket i resten av galleriet, som till sin helhet fungerar mycket väl. Det är vid första anblicken två aparta konstnärskap som dock skapar en fin symbios.

Sist jag såg Hults måleri på S.P.G var 2015 med en serie målningar som avbildade NK-klockan. Efter att under en period arbetat med geometrisk abstraktion är han nu tillbaka i liknande utsnitt ur stadslandskapet i den pågående utställningen Port 28. När Hult är som bäst fungerar måleriet mycket väl, men ibland upplevs hans ytor som stumma och med element som känns ofullständiga. Som exempel kan nämnas Nikes sång där ett parti i staketet ser ut att ha lämnats ofärdigt. De grå betonghusen som tonar mot en grå himmel med en antydan till rosaskimmer i horisonten i Avståndets blå förmedlar en helt annan stämning och är en av utställningens flera höjdpunkter. Likaså Stjärnfall i hallen som med sitt skuggspel på fasaden och glimten in i det inre bjuder in till en annan berättelse än de annars tillslutna fasaderna och avfolkade miljöerna. 

Avståndets blå © Alexander Hult

Detta spel mellan inre och yttre, fasadernas skuggspel och stramheten i måleriet drar mina tankar till en rad konstnärer – Hult delar till viss del palett och arkitektonisk uppbyggnad med David Hockneys stramare verk, Niklas Enebloms intresse för att titta in från utsidan och Martin Wickströms intresse för skuggspel på fasader.
       Hult beskriver hur han vill förmedla en högljudd tystnad och koncentrerad energi. I boken American silences undersöker Joseph Anthony Ward tystnaden i bland annat Edward Hoppers realism. Han beskriver hur tystnadens konst är en konst av extrem koncentration som söker essenser snarare än ytlighet, och som överskrider själva verkligheten, vilket faller väl i linje med det Hult tycks eftersträva och emellanåt lyckas mycket väl med. Ett ännu stramare urval hade kunnat höja helhetsintrycket ytterligare.

I ett hörn i gallerirummet står tre av Hanna Belings hundar kopplade och till synes väntar de på sin matte. Det är Franska bulldoggen Sixten, Bostonterriern Rocky och Bostonterriern Betty, alla i brons. I andra rummet sitter Greyhounden Harry och Kissande bullterriern Buster som framför en av Hults målningar lättar på trycket mot ett träd. Dessa sammankopplingar mellan skulptur och måleri förstärker känslan av ödsligheten i Hults måleri, som scenografi där skeendet finns utanför bild. 

Backstage placeras Belings hundar på mjuka kuddar på höga podium. Då de lyfts upp från sitt naturliga element blir de mer uppburna objekt än besjälade subjekt. Beling beskriver hur hon vill lyfta fram dessa hundraser manipulerade och tyglade av människan så till den grad att de blivit avelsskadade. Trots att det är sammanhållet och konsekvent så kan det räcka med ett par av dessa mycket uttrycksfulla djur utplacerade rakt på golvet för att förmedla den känsla av utsatthet som tydligt finns i hundarnas ansikten. Där är de i sitt rätta element.

Stockholm 2022-11-21 © Marcus Appelberg