Att koncentrera utställningen till dessa fyra under rubriken ”Humanitet” framstår som ett självklart val. De låter alla medkänslan människor emellan lysa genom deras konstnärskap: människan får aldrig förnedras löd budskapet.
     I X:ets fall rann vreden allt som oftast mycket hastigt till. Under sin retrospektiv på Liljevalchs 1960 målade han direkt inför den överraskade publiken sin reaktion i två versioner av Människan förnedrad. Det skedde utifrån ett dagsaktuellt tidningsklipp av ”en sydafrikan bakom galler”, för att referera till museimannen Hans Eklund. Men det är att gå händelserna i förväg.
     På Sven-Harrys konstmuseum har curator Paulina Sokolow valt att fokusera på konstnärernas 1930-tal. Det fungerar utmärkt som en introduktion till deras gemensamma engagemang för mänsklighet, såväl som en ingång till deras respektive konstnärskap. Det snävare tidsperspektivet lyfter fram tidsandan som den kommer till uttryck även måleriskt. Nerver, diagonaler, höga kontraster och färgslingor som myllrar över dukarna. Detta blev trots de oroliga och kärva tiderna inledningen på måleriets guldålder i Sverige. Härifrån sipprade konsten allt stridare ut till den stora allmänhetens kännedom och uppskattning.

Förbannad vare du som icke förbannar kriget, 1944 © Sven X:et Erixson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Konsthallens layout med de olika våningsplanen separerade av den lätt bisarra trapphallen kommer här till sin rätt och skapar närhet till inte minst Amelins verk. Den bildar i sig ett utrop och ett kongenialt rum med högt i tak för gruppens gemensamma patos. De uppbyggda rumsdelarna som prismatiskt vecklas ut fungerar också väl för att samla verken med deras kraftfulla former och höga färger. Ändå ges det plats åt de intima verken i en fin porträttvägg med reliefer och måleri.
     Bror Hjorth presenteras här mer som skulptören än den utmärkta målare han också var. Med sin kärleksgrupp i alabaster gjorde han tidernas konstskandal 1935 i galleriet, efter att en nazistiskt anstruken grosshandlare polisanmält honom för osedlighet. Hela historien var både djupt tragisk och parodisk. Den beskrivs ingående av författaren Ivar Lo-Johansson i memoardelen Tröskeln (1982) som väl speglar stämningen bland konstnärsvännerna under 1930-talets turbulenta och utmanande tid.  

Arkebuseringen, 1937 © Albin Amelin (Klicka på bilden för hög upplösning)

Vera Nilsson engagerade sig solidariskt med särskilt barnens perspektiv för ögonen. På utställningen visas även lite tidigare målningar från 1920-tal, bland andra Gata i Malaga II. De vuxna mansbenen kliver diagonalt mellan de dansande flickfigurerna, förmodligen föräldralösa barn efter kriget eller spanska sjukan. Hennes engagemang väcktes tidigt och den brinnande lågan för de utsatta och orättvist behandlade hölls sig levande livslångt.
      Bror Hjorth, som av samtiden uppfattades som nästan helig i sin uppenbarelse, lockade fram vars och ens mänsklighet i allt han skildrade. Träskulpturen av pacifisten Gandhi, som vandrade för en fredlig självständighet, möter upp direkt i utställningen och duger gott även som ett finstämt självporträtt. 

Humanitet, 1933 (Klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningens centrum är 30-talskonstnärernas tidiga medvetenhet om de faror nazismen och fascismen närde (och när) inom sig. Vägen är kort till dagens isande memento om fasan med statligt legitimerad terror.
      En grafisk mapp, en appell för humanitet, gjord strax efter nazisternas maktövertagande i Tyskland är ett sådant vittne. Albin Amelin knöt året efter an som redaktör för tidskriften Mänsklighet som hann utkomma i två nummer. De fick i sin samtid ringa spridning, men första numret återutgavs i faksimil exakt fyrtio år senare, 1974. Då påmindes man åter om vikten av mellanmänskligt engagemang och att medvetenheten fanns bland svenska konstnärer.

Stockholm 2022-04-13 © Susanna Slöör