Anna Bohman Gallery inleder höstsäsongen med bekanta Olof Inger. Konstnären som ofta utforskar kroppslighet med material från hans tidigare kampsportskarriär verkar dock ha lämnat ett konstnärligt och känslomässigt kapitel bakom sig för ett nytt. Olof Inger har blivit far och utställningen Till Olivia tillägnas dottern. I galleriet finns nu sexton namngivna skulpturer byggda av upphittat virke som symboliserar karaktärsdrag eller personer ur hans liv.

Det som fascinerar mig mest av alla objet trouvés är förhållanden mellan material och motiv. Materialen är opersonliga: virke, ståltråd, spik eller avloppsrör, medan figurerna representerar något personligt och individuellt. I jämförelse har hans tidigare arbete varit materialfokuserade med kraftfulla, explosiva om än ibland anonyma gestaltningar.
       I de nya verken ryms både humor och allvar. I Gejmingkväll glittrar tv-ögon av julgransbelysning ovanför ett uppspelt målat leende som leder tankarna till tonårens förströelser. Motivet fördjupas i Ibland är spelet roligare än verkligheten där små transparenta barnfamiljer i plast visas framför en Alexander Calder-liknande mobil med en sol och måne, påminnandes om vardagens repetitiva sysslor. I kontrast nedanför, bjuder en actionfigur in till en underhållande undflyende tillvaro från familjelivet.

En för alla, alla för en #1-3 © Olof Inger

Skulpturerna drabbar men likväl finns det element som skaver. Skulpturgruppen Vi passar jättebra ihop skämtar om mannens libido och kvinnans passiva mottaglighet. Burdus humor eller undersökning av könsdrifter framträder i flera verk som stereotypisk. Eller snarare som arketypisk med objektens många lager av populära, religiösa och kosmiska symboler. Vad sägs om titlar som: Profeten, Fadersspöket, eller Träningsdemonen? Om Ingers verk vanligtvis känns igen av kroppar i rörelse mellan det inre och yttre, framträder dessa assemblage mer stela i sina undersökningar av drifter och det medvetna.

Befriande är känslan därför när jag rör mig in i galleriets inre rum, där Min fru och jag hänger. I ett montage av sönderklippta material möts till slut det kroppsliga, intima och personliga storskaligt. Än en gång förenas man och kvinna men här i en oskiljbar gränsöverskridande komposition. De är sammanflätade och elektriska av kvinnans hår av sladdar som formar en sluten krets.
      Frånvänd i rummets mitt står en förgylld liten träfigur likt en ikon, Olivia.
Det kan vara ett curatoriellt val men isolerad mitt i rummet upplevs det förgyllda barnet som bortglömt.
      Samtidigt finns en eftertänksamhet i Ingers nya former. Om konstnärens tidigare verk berör våldsamma rörelser mellan inre och yttre krafter manar dessa till stilla reflektion och eftertänksamhet. Karaktärerna framträder som minnen och idéer ur konstnärens förflutna sammanvävda till en skildring om hans liv, möjligen berättad just till Olivia.

Stockholm 2022-09-09 © Otto Ruin