Äntligen är de ordinarie avgångsutställningarna på Kungl. Konsthögskolan tillbaka i full skala utan begränsande restriktioner. Det känns härligt och märks tydligt i entusiasmen hos masterstudenterna på Konstakademien.
       Årets avgångsutställning är välorganiserad och professionellt uppförd. För besökarna kan det dock vara lite förvirrande när de olika utställarnas verk delats upp och mixats i de olika lokalerna. Totalpresentationen blir naturligtvis mer rytmisk, varierad och händelsefylld på detta sätt, men det blir något svårare att följa enskilda konstnärskap. Speciellt drabbar det målarna när ljusförhållandena skiljer sig så dramatiskt mellan de olika rummen. Med det sagt är det viktigt att betona hur mångfacetterande vandringen genom rummen framstår i årets avgångsutställning.

© Sixten Sandra Österberg (MFA) (Klicka på bilden för hög upplösning)

Nikehallens mycket vackra men utställningstekniskt svårhanterliga entréhall har i år befolkats av Evelina Jonssons bakterie- och förruttnelsestudier (i plastbackar) samt Klara Zetterholms bastardgestalter. De två lyckas utmana Nikehallens ordinarie skulpturers arkaiska uttryck genom sina väsensskilda ingångar till konstnärlig process och framför allt estetik.
     I den större korridoren alldeles intill finner man den första av Malin Norbergs skulpturala verk: ett dörrliknande objekt som tycks smälta i all sin mjukt snidade träfiguration. Hennes övriga och mer färgstarka objekt är spridda uppför trappan och ut i stora mittsalen på nästa våningsplan.

© Christine Dahl Hedweg-Larsen (MFA)

Den avgående rektorn Sara Arrhenius nämde på pressvisningen att måleriet är starkt i årets avgångsutställning. Och det stämmer, här finns flera intressanta verk av Sixten Sandra Österberg, Elina Eriksson, Edit Sihlberg, Simon Wadsted, Mathias Höglund, Elinor Silow och Levi Sebton. Ytterligare andra visar spännande, experimentella verk i gränslandet mellan måleri och objekt som Erik Uddén och Gurli Kruber.
      Om det är isoleringen under pandemien, eller av andra skäl, så är det tydligt hur mycket det är som skiljer de olika masterstudenterna åt, både i estetik och i den kreativa processen. Någon inbördes påverkan är svår att spåra. Här kan man snarare ana tydligt självständiga konsnärskap i vardande.

© Mathias Höglund (MFA)

Exempel på mer koncentrerade installationer finns också, som Emil Matssons suggestiva sandruiner och fotografier i den mörklagda Ateljén, liksom Sanna Albenius gråskimrande samling av vardagliga objekt i en maximalistiskt möblerad minilägenhet. Där finns allt från blinkande hjärta till plastdelfin, lavalampa och penisatrapp.
     Under pressträffen visades också prov på en lågmäld dansperformance av Christine Dahl Helweg-Larsen och en mer intensivt humoristisk schlagervariant signerad Afrang Nordlöf Malekian. Lägger man till detta ljudverk av pseudonymen tm och exempel på språkstrukturella studier av Robin Rydenhov har man i stora drag antytt bredden i masterstudenternas avgångsutställning på Konstakademien.

Utställningsvy, kandidater, Marabouparken i förgrunden verk av © Johanna Kindahl (Klicka på bilden för hög upplösning)

Kandidaterna har även i år fått breda ut sig på Marabouparken i Sundbyberg. Det handlar naturligtvis om mer begränsade utrymmen, men kandidaterna gör det bästa av situationen. I den större konsthallen ryms Sophie Brodskys slumliknande minivärld (den sista platsen på jorden) med Johanna Kindahls tekniskt exakta skulpturer med futuristiska satellit-associationer. Alberte Skronski visar både en fakeslaktvideo och de platta figursågade griskadavren som målats på träskivor och använts i videon.
    Lite längre bort kan man ta del av Oscar Kaleva Karlssons textila verk med geometriska mönster i Sonia Delaunay-liknande praktik – en koncentrerad och variationsrik, textil presentation med tydligt formspråk.

© Alberte Skronski (BFA)

Även bland kandidaterna är måleriet starkt. I stora hallen visar Lisa Horn ett nedtonat men suggestivt måleri, och bredvid hennes verk kan man se Selma Morshedis strama trädstammar i neorealistisk stil. På det övre planet visar Leila El Harfaoui flera exempel på experimentellt måleri genom videoprojektion, och i nästa rum finner man Dalia Omer Tappers måleriskt fotografiska laborationer i ljuslådeform.
     Kandidaternas begränsade inomhusutrymmen kompletteras med två verk utomhus: Cilia Wagéns fotspår i en trappa och Viktor Berglind Ekmans skulptur Ostinato som skruvar sig lätt surrealistiskt upp mitt på gräsplanen. Ostinato är det första och det sista man ser när man besöker Marabouparkens avgångsutställning (om man använder just den entrén). Verket står fram som ett symboliskt och skruvat minne över de tre pandemianstrukna åren som kandidaterna genomgått, men kanske också som en hoppfull fanfar inför de kommande.

Stockholm2022-05-25 © Leif Mattsson