Skynda att se Konstfackkandidaternas endast veckolånga utställning. Efter en rundvandring imponerar de med sina överlag väldigt väl genomarbetade verk. Man får ideligen påminna sig om att flertalet av dessa studenter har två år kvar av sin utbildning och att detta inte är slututställningen på masternivå. Sammantaget höjs förväntningarna på det som komma skall.

Kan det vara pandemin, som skapat en koncentration och nödvändig isolering, som tvingande lärt betydelsen av att ha riktigt tråkigt, som inte erbjudit ett annat alternativ än att jobba, som givit så goda resultat? Eller är det en spirande dynamik mellan de olika facken som skapat denna vurm för fördjupning och gränsöverskridande intresse för olika material?
      Hybridkonsten är en av de tydligaste trenderna som kan ses i dagens konstliv, med både konstnärer och gallerier som glider mellan genrer, där ingen direkt åtskillnad görs mellan design, hantverk och konst. I så fall har konstfackstudenterna det väl förspänt, även om det i praktiken är svårt att få tillgång till varandras verkstäder. Glädjande är det då att se hur samarbeten ändå skapas mellan facken.
        Ett imponerande exempel är det mellan Emelie Ivert (textil) och Erika Coleman (konst). Tillsammans har de skapat en trippelväv i digital jaquard-teknik som hänger centralt i havet som möter vid entrén. Detta första rum var inte färdigställt vid pressvisningen, men de ingående delarna såg tillsammans lovande ut, exempelvis Saga Sandströms (Keramik och Glas) jugend-inspirerade glaskupor med poesi och erotik.

© Truls Mårtensson (Keramik och Glas)

Som under tidigare år är studenterna från Keramik och Glas fortsatt intressanta att följa. En favorit är Truls Mårtenssons keramiska armé av en och samma grundfigur som ges olika hjälmförsedda supertalanger, med Formel 1-föraren Jochen Mass i främsta ledet. Framgångar för tidigare elever göder energin och lägger solida plattformar även för dem som vill utveckla sidan som bildkonstnär.
       Det verkar ha smittat av sig även på Ädellab och Textil i år. Ellen Ljungqvist (Ädellab) bjuder in till en uppdukad mosaikglaserad buffé med uppmaningen att ta med ögonen som bestick. Sanne Lovén Rolén (Textil) rullar ut mattorna för en egenartad, naivistisk anarkism i bästa bemärkelse, med kossor vid korvkiosken med Leif GW Persson som biträde. Det är kul och här kan man verkligen se för sig hur hon med kolleger från olika fack skulle kunna fortsätta att skapa scenerier som allkonstverk i sig. Moa-Matilda Nilsson (Textil) med brottningsring slår därtill ett slag för Aggressive Textile.
       Man hoppas att institutionerna och curatorerna släpper visitkortstanken i sina samlingsutställningar och bjuder in till teamwork och gränsöverskridande föreställningar. Börja med att besöka kandidaterna och inspireras.

© Ellen Ljungqvist (Ädellab)

Det är också som alltid roande och se hur troligen gemensamma inslag i undervisningen smittar som i viskningsleken. I år är det bubblande vätskor och kolsyreis, droppsställningar och plastslangar som dyker upp lite här och var. Från Christoffer Isakssons (Industridesign) hjälpmedel för dialyspatienter når det slutligen Heidi Edströms (Konst) territorium under gul flagg i längsta källarvåningen. Här breder hon ut sig rejält och avslutar med en tron för vakuumterapi. I korridoren in mot biblioteket arbetade Måns Palmberg (Konst) in i det sista med sitt palats av minnen.

På väggen har utställningens curator sammanställt en komposition med inslag från de flesta av studenterna. Det är ett visuellt inspirerande fyrverkeri som bjuds överlag. Renodlade målare är som vanligt mer sällsynta, men man ser hur 1990-talets stjärnor som Luc Tuymans och Marlene Dumas vinner intressemässig terräng igen genom Alexander Bäckman (Konst) och Tova Tilliander (Konst). Ett stänk expressiv 1980-tals-figuration anas också.
        Men det ges också utrymme för annan typ av reflektion. Alma Edvall Bons (Konst) videopoesi får ett eget rum och missa inte hennes fina inläsningar. Så skönt att slippa svengelskan när ljud och röst ges konstnärlig höjd. Och ledsnar man på tjatet om att det krävs 10.000 timmars övning för att skapa färdighet kan man ta del av Jonas Jordells (Konst) insikt att det bara blir värre ju mer han övar.
       Det känns orättvist att inte kunna omnämna alla fina prestationer. Trösten är att det går att reparera skadan på vårutställningen om två år.   

Stockholm 2022-05-11 © Susanna Slöör