Verket Drömmarnas kaj är även ett dramatiserat ljudspel av röster som för oss från 1700-talet fram till i dag genom den kinesiska kulturen sedd med svenska ögon. Drakfjällen i mässing följer som hängande ledsagare genom utställningen. Den utmynnar så småningom i draktungan som under sig ruvar på eftertraktade nycklar. 
     I skuggspelets drama är det lätt att sympatisera med den arga tonåringen A'Yan som smiter från disken för att tjuvröka en cigarett längst bak i köket. (Ett häfte med texterna finns tillgängligt och verket är halvtimmeslångt.) Mamma Shirleys böner till restauranggudarna förföljer henne fram till att hon girigt kör ned händerna i ristunnan; den sväljer henne till drömmarnas paradis. Hjärtat i historien kan sökas i tidigare verk som VR-verket Phantom Banquet som likt ristunnan kastat ut Lap-See Lam i en flödande karriär så här långt. Det visas också på utställningen för sex deltagare åt gången.

Drömmarnas kaj ( Sjungande kockens kläder) © Lap-See Lam (Klicka på bilden för hög upplösning)

Den tillfälliga kajen eller hållplatsen för verken på Bonniers Konsthall öppnar med en rött ljussatt korridor med detaljer framme i vitrinskåpet som knyter samman utställningen. Lap-See Lams välkoordinerade ackord i rött, vitt, svart och mässing knyter an till den bild som svenska kinarestauranter har etablerat sedan snart 70 år tillbaka. Men draken med sina fjäll är också ett totemdjur för färden över vatten och de turkosa tonerna finns bland annat i utställningens avslutande dräktspel. De fragmentariska bildvärldarna som Lap-See Lams inscannade restaurangmiljöer, interiörer från Kina Slott och den märkliga drakbåten saknar alla delar av information som gott förlorad under processen.

Den franske författaren George Perecs motsvarande formhinder i romanen Försvinna var att helt undvika användningen av bokstaven ”e”. Det utesluter ungefär en tredjedel av alla ord på franska. Den mystiska formeln eller bilden av ”e”, skördar liv i detta märkliga deckardrama med vindlande tidsresor.
      A'Yans vådliga resa genom kulturens förvrängda kineserier fungerar på ett liknande vis. Skuggor och hålrum förvränger bilderna under resan och sökandet efter sammanhangen som utställningens dolda ”e”. Hon möter den gråtande pojkprinsen, den sjungande kocken från 1940-talets Berns Kinesiska, vidare glimmar drakbåten som en vit kontrast. Säkert minns stockholmare hur den flöt till synes utan mål på strömmen tidigt 1990-tal.
      En vikskärm öppnar sig och den sjungande kocken säger åt A'Yan att hon måste träna sina ögon ”Vänster, höger, vänster, höger, upp upp, ner ner, runt i en cirkel”. Formeln löser ut mötet med en kanske yngre version av modern som tar av sig solglasögonen och fimpar sin cigarett. Tillsammans bevekar de gudarna med risvin, rökelse och apelsiner. Tiden saktar in och drakbåten lättar ankar.

Drömmarnas kaj, videoprojektion © Lap-See Lam

Lap-See Lams enkla med suggestiva reseberättelse genom skuggornas värld, låter ana en försoning eller en ömsesidig förståelse över generations- och kulturgränserna. Såväl mor och dotter är fångade i vrångbilden av en kultur som samtidigt är den sanna. Den sjungande kockens vikta kläder av papp bildar en stum armé av kulturbärare i nästa rum. Även dräkterna gömmer och låter ana nycklarna till det förlorade hjärtat.
      Det är lätt att entusiasmeras av den konsekventa formen och röda tråden genom utställningen. Men med konstlivets eftersläpning rent tekniskt är det svårt att bedöma kvaliteten, i jämförelse med andra VR-verk, digitala spel och aktuell teater. För mig är det gott nog, så här långt.

Stockholm 2022-02-17 © Susanna Slöör