För att accentuera de många skira och ljusa valörerna i Hans Lannérs målningar har galleriet denna gång låtit måla väggarna i en dovt grågrön ton. Och det fungerar verkligen. Vitheten skimrar från väggpanelerna på Lannérs hus och stugor. Och i de fall som rosaröda toner blandar sig i de annars så stramt hållna ackorden får de komplementära övertoner.

Utställningen Mina grannar, som är Lannérs femte på galleriet, kan ses som både ett sökande framåt och som en återblick mot konstnärens tidiga 2000-tal. Exempelvis finns det i den ljust gulmelerade målningen André tydliga likheter med en av de Lannérmålningar som oftast återkommit i mitt minne: vinylmålningen Jan från c:a 1999-2001. (se länk nedan). Teckningen lever i båda dessa målningar sitt autonoma liv och inte som en form- eller föremålsbegränsare mellan ytor. Resultatet blir en förlösande renhet i linjerna och en njutbar ikonografi på gränsen till målerisk upplösning.

Åke Eriksson, 2022, 39,5 x 47 cm © Hans Lannér

På den aktuella utställningen har enligt uppgift diverse scener från olika filmer använts som kompletterande inspirationskälla. Om det är detta som får vissa av målningarna att uppvisa ett tydligare drag av naivism är svårt att säga. Målningen Åke Eriksson sägs vara ett exempel på direkt filminspiration. Och visst känns det som om den röda bilen i målningens underkant lägger till ett naivt och humoristiskt inslag med tydligt filmiska kvalitéer.
       Det är överhuvudtaget välgörande med de formmässiga avsteg från det strikt förväntade som Lannér bjuder på här, filmiska eller av annat slag. Avsiktliga krokben är alltid intressanta och en del av den konstnärliga utvecklingen. Lannérs kontrollade balansering av linjer och välavvägda färgackord riskerar ändå aldrig att fallera. Hans användning av ett grunt bildrum, med en ibland enbart antydd horisont, bidrar också till stabiliteten. I detta lågmält harmoniska scenrum uppför huskropparna sina tysta dramer.

Stockholm 2022-12-02 © Leif Mattsson