Tilda Lovells symboliskt dova tematik är av lättförklarliga skäl idag mer aktuell än någonsin. Hennes fågelkranier och minivarianter av mänskliga dödskallar och skelett vittnar om mörka rörelser i vår samtid. Men det vore nog fel att övertolka och alltför tungt belasta ikonografin. Dystopin finns absolut där men den är inte uttalat tidsbunden; mörkret passar för såväl dagens krigsklimat som för medeltida mysticism.
       Men framför allt så finns här en förlösande humor av den svarta form som biter allra bäst. Med hjälp av fågekranier och torra rotdelar skapar Tilda Lovell bastarder i trollformat. Det är kreativt och samtidigt både nedtonat och prestigelöst. Som om hon ville visa hur renodlat enkla beståndsdelarna är. Men här finns också flera exempel på motsatsen: komplicerat gjutna bronsträd och aluminiumreliefer med hög materialteknisk finish.

© Tilda Lovell

Ett annat intressant spår av episkt berättande finner man i de scenbilder där Tilda Lovell placerat bronsfigurer i tänkta minivärldar. Som fond till dessa dramer använder hon träskivor där stiliserade figurationer framträder etsade eller brända ur själva stocken.
       Det är i denna serie man finner den både sorgliga och kärleksmättade metaforiken med de två hjortarna som fastnat i varandras horn. Även träden bakom dem tycks ohjälpligt sammanslingrade som i en gordisk knut. Frågan är om ens ett Alexanderhugg skulle kunna lösa den. Det är inte svårt att här läsa in en symbolisk överföring av kärleksförhållandets problematik, av de komplicerade och beroendeframkallande mönster som är just kärlekens DNA.

I det inre rummet utspelar sig ett annat tragikomiskt drama. I en stop-motionfilm i form av ett skuggspel återkommer fågelkranierna, men här som aktörer i en dance macabre, ett slags dödsdans för de bortgångna. Som i spasmer rör fågelfigurerna över den grunda scenen. Slapstickkomiken är påtaglig och döden är som alltid lika närvarande, här som narr och gycklare.

Stockholm 2022-05-18 © Leif Mattsson