Horror vacui, rädsla för tomrum, är ett begrepp som dröjer sig kvar efter att ha sett Love Lundells utställning på Wetterling Gallery. Främst eftersom begreppet är titeln på ett av verken, i vilket en ung människofigur visar upp sig i en halvliggande pose, nästan som en vink till Venus eller Olympia. Den ena handen lyfter tjocktröjan för att demonstrativt visa t-shirtens tryck, den andra håller en tom ram. Bildrummet är svävande och sprängfyllt av målade bildfragment, som geometriska och lätt psykedeliska mönster, ett trappräcke och ett tegelgolv.
      Även människofiguren är hoplappad. Det deformerade ansiktet, som ser ut att tillhöra en ung man, är sammansatt av flera olika bilder; torson och midjepartiet tycks vara hämtat från en kvinnokropp, benen av åter andra fragment. I den täta bildväven blir den tomma ramen ett närmast obehagligt inslag.

Installationsvy © Love Lundell

Samma täthet – eller skräck för tomrum, om man så vill – går igen i samtliga fjorton verk i Orfeus källare, Lundells fjärde utställning på galleriet. Den måleriska collageteknik som är Lundells signum är visuellt kraftfull och bildbyggena komplexa.
      De många fragmenten gör förstås även verken symbol- och referenstäta. Lagren är många, inte minst i Horror Vacui och Dagsuddare. Sammanförandet av aparta bildskärvor tycks ske utan logik, vilket kanske är själva poängen: det är en splittrad, fundamentslös värld man här träder in i. Figurativa inslag och lösryckta ord balanseras upp med abstrakta element, som ofta för tankarna till mönstrade textilier. Lundell visar för första gången även helt abstrakta verk, till vilka steget tycks ha varit minimalt. Bland dessa finner man några av utställningens höjdpunkter.

Utställningens titel anspelar på en sedan länge stängd bar i Stockholm. De fiktiva människofigurerna i utställningen tillhör alla dess suspekta klientel. Men figurerna blir för mig inte riktigt karaktärer, eftersom själva berättandet inte förmår bryta genom bildmassan. Skräcken för tomrum gör sig på så sätt åter gällande, då flera verk är så skiktade att de tyvärr stänger betraktaren ute.
      Detta gäller dock inte Tonic, som är enklare konstruerad. En barbröstad mansfigur sitter på en stol och smeker sin vänsterhand, som muterat till en underlig organisk form. Det leende ansiktet tycks infogat från ett gammalt semesterfoto. En arm sträcker sig in från höger, över en gul skog, i färd med att greppa figurens axel. Verket ger på intet sätt med sig omedelbart, men lämnar utrymme för en värld att sakta öppna sig.

Stockholm 2022-09-04 © Adam Rosenkvist