Under årets längsta dag besöker jag Galleri Thomas Wallner på Österlen där jag konfronteras med två till synes mycket olikartade konstnärskap. Förbryllad lämnar jag utställningen och väl ute omfamnas jag av denna sommars överdådiga blomrikedom och ljusomspolade grönska. Tanke och känsla, längtan efter att uppleva och förstå, sanning och mysticism – kring midsommar kulminerar kontrasterna och riterna tar över. Så sker också i Tomas Lundgrens och Clara Gesang-Gottowts måleri.

Naturupplevelsens mångfald, sinnesintryckens rikedom bortom ord och begrepp är kärnan i Clara Gesang-Gottowts intuitivt drivna arbetsprocesser. Lager på lager darrar över varandra, utspädd färg andas, schumringar och skrap skapar mystik och mystifiering på hennes dukar. Dovt skimrande nyanser suger och gungar i ett symboliskt, för att inte säga symbolistiskt laddat rum, numera närmare marken än himlarna i tidigare verk. Det är ett måleri som kretsar kring stämningar, tillstånd, inre föreställningar, minnen och drömmar utan att envist svära sin tro till ockulta strömningar och idévärldar. Dörrar lämnas öppna för egna preferenser och meditationsstunder.
      ”Man kan endast studera det som man först har drömt om”, skriver den franske filosofen Gaston Bachelard. ”Vetenskapen bildas snarare kring ett drömmande än en erfarenhet och det krävs många erfarenheter för att utplåna töcknet från vakendrömmen.” Naturkänslan genomsyrar allt han har skrivit. I likhet med honom vill Clara Gesang-Gottowt fånga materiens poesi och visualisera ett slags medvetande som ligger dolt i naturen.

Van Meegeren 360 x 270 cm © Tomas Lundgren Rouge vermillon 54 x 150 cm © Tomas Lundgren

Människans begär är den Andres begär, för att citera psykologen Jacques Lacan. Tomas Lundgren jagar efter en sanning, något som av somliga setts som sanning, när han svänger mellan hyperrealistiska och normativa definitioner av bildspråk och färgval. I stort uppslagna målningar i gråskala fokuserar han på detaljer, delar upp utgångslägets fotografi i små rutor som målas var för sig en efter en för att därefter fogas samman till en något glappande skev helhet.
      Vi ser de arbetsamma händerna hos den mycket framgångsrike nederländske konstförfalskaren Van Meegeren, som till och med sålde en konstfullt förfalskad Vermeer till riksmarskalken Hermann Göring innan han avslöjades. Eller också blickar den tidigare stridspiloten LVS Blacker från ett självporträtt mot oss. Han och hans team var först med att flyga över och fotografera Mount Everest 1933. Tvetydigheterna lyser fram i tolkningen av berättelse och bildmedium trots att förväntan på objektivitet är stor.

Grisaillemålningarna kompletteras med minimalistiskt strama färgdefinitioner i en annan svit. Strikt regelbundna rutor av finstämda kulörer verkar ha hämtats från NCS-kartans nyanser men målningarna bär titlar med svårfångade sinnesupplevelser av dofter, smaker eller synintryck. Kategoriseringen framstår som minst av allt en objektiv process. Begäret drivs av ständig negation, för att åter citera Lacan. När vi tror oss ha fångat sanningen flyr den än en gång.

Simris 2022-06-29 © Kristina Maria Mezei