I en samtid då det lyriskt non-figurativa måleriet åter lockar så många yngre konstnärer är det av värde att söka kontakt med referenserna. Det gäller det tidlösa utforskandet om hur lite medel som krävs för att uttrycka en så komplex värld som möjligt. Det projektet har varit Harald Lyths i sextio års tid. På den aktuella utställningen på Liljevalchs+ balanserar Harald Lyths värld så som den uttryckte sig redan tidigt och som den svävar framför oss idag.

Interiör II, 1976 och Interiör, 1973 © Harald Lyth (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det finns en målning från 1980 med titeln Mellan två världar och den skulle kunna ses som en nyckel och möjligen perspektivisk vändning i Harald Lyths konstnärskap. I entrén till utställningen hänger två 1970-tals-målningar som utforskar de magiska rummen i holländske 1600-tals mästaren Johannes Vermeers ouvre. Verken är det stämningsmättade Kärleksbrevet och Kvinna stående vid spinett (virginal). Den grundläggande bildkompositionen har överförts exakt fast i väsentligt större format än originalet. Detaljer ur målningen har lagts till som en lager på lager-effekt som hämtade ur SVT:s aktuella Kulturfrågan Kontrapunkt.
     Men jämförelsen haltar och hotar snarare att vulgarisera Harald Lyths tidiga måleri. För det är egentligen inte parafrasen av Vermeers målning som är i fokus utan snarare en filosofisk utgrävning kring frågan om vad ett rum är. Då handlar det egentligen inte om att diskutera mimesis, avbildning och vad som definierar den platta ytan i en målning. Det blir för enkelt och elementärt. Harald Lyths frågeställning rör snarare ett existentiellt eller snarare själva existensens rum: hur vår kropp lever samtidigt i sina inre och yttre rum. Denna rörelse inbegriper sinnena, men vilket är viktigt överskrider dem också.

Utställningsvy © Harald Lyth

I detta överskridande tillstånd drabbar Harald Lyths måleri samman med kärnan. De rum som exploderar för honom, imploderar samtidigt. Betraktaren lämnas åt en märklig pendlande upplevelse av extremt olika djup. Den paras med den precisa oskärpa som krävs för att göra upplevelsen tillräckligt tydlig. Det är denna svävande exakthet som bär förmågan att kunna allmänliggöra Lyths rum för åskådarens inre associationer.
     Med åren växer den erfarnas krav på konstens autonomi från sin upphovsperson, konstnären. Det är först när konstverket självt fortsätter att alstra liv och frågor som dess kvaliteter vecklar ut sig. Med dagens språkbruk skulle man kunna tala om dess förmåga att aktualisera sig.
     I Harald Lyths verk finns ett melankoliskt drag som gör sig märkligt aktuellt i dessa förfärliga kristider. Den inre skriften formar sig till text av taggtråd och kratrarna bildar spår efter alla dessa ödelagda rum. Svärtan och gråskalan lägger ut sina dimmor i de kongenialt verkande salarna i Liljevalchs+. Men mitt i mörkret finns glimtarna och färgen. Så vackert betongens försiktigt rostvarma sippringar i takkassetterna står mot målningarna. En chimär vita kubens installation uppstår i mötet.

Resterna av kompositionen i den av mig tidigare utsedda nyckelmålningen Mellan två världar skulle kunna vara ett avsked eller en ytterligare vridning in i Vermeers kompakt själsliga rum. Men den uppmärksammar också ett krisens tröskeltillstånd som är så svårt att uppskatta i tid. Längden och måtten är skrämmande svåra att se i detta mellanrum. Själva begreppet ”mellan” är dock en smula hoppingivande sig. Harald Lyths måleri är en poetisk tröst på vägen.

Stockholm 2022-03-16 © Susanna Slöör