Tyska konstnären Bettina Marx (f. 1981) är en intressant bekantskap om man är intresserad av det samtida måleriets utveckling. Hos henne kan man se flera aspekter som går att finna till delar hos andra; föreningen av processuell abstraktion och glidningen mot objekt och upplöst verk finns här samlat. Hennes akrylmåleri sätter också fingret på den materialtekniska förfining och fördjupning som målarna i det mer abstrakta fältet åstadkommer i dag.  

Utgångspunkten för utställningen är konstnärens resor i Dalarna och Hälsingland 2018. Lokala traditioner, kurbitsmåleri, falurödfärgen och hälsingegårdarnas dekorativa prakt har svept genom hennes sinnen i mötet med den av tyskar så älskade svenska naturen. Ströläser man titlarna och fragmenten av ortsnamn, inger de den välbekanta känslan av att bläddra i Ikea-katalogen. Det uppstår en intressant främmandegörande effekt då man får se genom den utomståendes reflektion och betydelseförskjutningar som processas fram i måleriet.
     Bettina Marx utgår från tecknandet på platsen och funna fynd, bark och trädgrenar som faktiska vittnen eller bevis. Måleriet mals genom lager på lager av handens rörelser genom de instrument som färgen kommer i kontakt med i mötet med underlaget. I Bettina Marx fall är grunden mdf-board, ibland opreparerad och sugande. Färgen lägger sig som torrt pärlande avtryck.
     Slumpen är en älskad kollega men i dag är den inte intressant i sig utan endast som startpunkt för ett sökande och aktivt poetiserande. Akrylfärgens samt dess mediers flexibilitet kombineras med tecknandets distinkta justeringar. Själva aktens figurationer lägger sig i slutändan som monotypiska mönster, om den motsägelsefulla beskrivningen kan accepteras.

Installationsvy © Bettina Marx (Klicka på bilden för hög upplösning)

I Fullersta Gårds första stora utställningsrum hänger ett gigantiskt ”trätryck”, Edda. Här paras den idémässiga grunden, den resandes möte med en ny omgivning, med den faktiska processen. Trädens platsspecifika bark och näver rullat i en faluröd ton har skapat avtryck på det grängade pappret. Den flödigt delvis utspädda färgen väljer pappersriktningens och slumpens vägar. Utifrån den grunden tar sedan det korrigerande eller skapande tecknandet över. Här uppstår en sinnenas och minnenas musikstycke som figur snarare än en abstraktion.
     Barken och nävern lever kvar som bemålade objekt och hängande mobiler i utställningen. Det för tanken till den allt vanligare förhållningssättet att installera måleriska processer snarare än enskilda verk. Installation eller rumsligt sammansatta verk skapar orkestern, där instrumentens räckvidd och gränser blir flytande eller mindre intressanta. Det är förstås också ett vågspel i mötet med betraktarens vaneseende.

Mora, 2019 © Bettina Marx (Klicka på bilden för hög upplösning)

Målningen Mora utspelar sig mot de tryckta kurbitsinspirerade grenverket av färg på väggen bakom. Det blir intensivt och målningen, så distinkt inom sin givna ram, löses upp. Det både irriterar och fascinerar. Det är en krävande uppgift att aktivera rum som måleri i sig. Bildas en bakgrund eller ett odelbart verk?
     Bettina Marx har använt resans intryck tidigare i sina utställningar. Det finns en lite äldre katalog som utgått från ögonvandringar i Namibia. Texterna är läsvärda, särskilt den av Anne-Marie Bonnet som sakligt sätter ord på den utveckling samtida måleri genomgår.

Stockholm2022-02-02 © Susanna Slöör