Att röra vid minnena, de egna sedda genom andras och följa dem i tankespåren har blivit något av Fatima Moallims signum. Hon signerar ödena, följer dem som en envis mullvad genom det delvis oupplevda, det glömda eller förträngda och ständigt drömnärvarande. Irrgångarna visar dock vägen och pennspetsen blir den faktiska ariadnetråd hon vecklar ut över väggar, i rummen och på pappret. Den här gången hos Belenius begränsas formaten främst till pappersark, de flesta håller 75x56 cm.

Det krävs en naturlig, spatial begåvning att teckna och hålla sig innanför de valda formaten, Man får aldrig låta pennspetsen tveka. Den praktiska erfarenheten som Fatima Moallim tillägnat sig inte minst i de stora rumsliga teckningsinstallationerna har nog banat vägen för henne. Att hon så avspänt och radikalt byter format och bibehåller säkerheten parad med lyhördheten imponerar.
     Skolning är oftast bra, men den riskerar också att tukta de unika begåvningarna. Det kan ta år att ruska av sig den. Fatima Moallims språkbilder som hennes hand förmedlar skolas av de stora uppgifter hon själv lagt på sig; erfarenheten ger färdigheter som ändå är barnets i bästa bemärkelse ocensurerade. Händer, fötter, kroppar utför sina utbrytningsförsök, sin flykt men fångas också in av omgivande hinder. Det är en själens parkour som ritualiseras fram. Banan verkar för det mesta vara okänd. Papprets omfång bildar dock spänningen, begränsningen och ett hinder i sig.

Källa (vä) och Galgodon Highlands (hö) © Fatima Moallim (Klicka på bilden för hög upplösning)

Fatima Moallims val av pennor fyller sitt syfte. Den grövre grafitstiftsliknande är ändå tillräckligt mjuk för att fånga upp processens rytm. Små förskjutningar i tjockleken ger en aning om tid, tvekan, flow och tankegångar. Isättningarna i grönt, rött eller blått upplever jag som samtidiga kommentarer till det grundläggande flödet. En nödvändig överlagring och förtydligande inför tecknaren själv. Fatima Moallim utför dessa ad lib, som den tystnadens improvisationsmusiker hon är.
     Ska man jämföra så är det lätt att flyga i väg till en gudabenådad tecknare och bildens jazzmästare som Lage Lindell. Kanske finns här även en lekande yxighet som också minner om en tidig Cy Twombly. Men det ekonomiskt precisa tecknarna kan också sökas hos andra som uttrycker sig minimalt, spatialt som Eva Hesse eller Rebecca Horn.
     Nu hoppas jag dock att Fatima Moallim fortsatt håller fast vid den grunden och flödet som är hennes eget. Det ska också bli intressant att följa hennes objektmakande framöver. Ett prov finns med i form av en marmordörr som bländats av kanske ”Ingen” och försatts med skjuttillhållarlås för cyklopens postlucka.

Stockholm 2022-02-08 © Susanna Slöör