Galleri Magnus Karlsson inleder säsongen med grupputställningen Necessity, som visar sex för galleriet nya konstnärer. Ett par av dem är baserade i Sverige, andra i Michigan, Bogotá och London. Beröringspunkten mellan konstnärerna är vid och enkel: det figurativa måleriet, en uttrycksform som beskrivs som en ”nödvändighet” för samtliga.

Flera av konstnärerna vänder sig till naturen i sin praktik. James Morse visar lätt naivistiska tolkningar av hemstaten Michigans höstlandskap, medan Alejandro Sintura bidrar med djupgående iakttagelser av lövverk, moln och näckrosor. Ändå är Sintura ingen naturskildrare. Med penselns hjälp tycks han snarare försöka tränga igenom det slentrianmässiga seendets schabloner.
      I Clara Gesang-Gottowts verk drar sig motiven – blommor och växtlighet – för att ta form. Gränsen mellan rymd och materia är diffus och dukarna präglas av en förtätad stillhet. I Tussilago II är det bara den subtila färgskiftningen som får de anspråkslösa, gula blommorna att träda fram ur den rostigt orangea rymden; i Äng IV smälter en ängs röda flora samman med det omgärdande mörkret.

Den gröna skärmen, 2021, vinyl på duk, 180x130 cm © Duda Bebek (Klicka på bilden för hög upplösning) Joseph's Coat, 2021, apd, 250 x 115,5 cm © Mohammed Sami. Foto Foto Sarel Jansen (Klicka på bilden för hög upplösning)

Men det bjuds också på mer inåtblickande verk, som Mohammed Samis. På dukarna tar förstorade utsnitt av trasiga ting form, som en sliten gul- och grönrandig jacka med ett gapande hål i eller en dörr vars handtag tycks ha slitits bort. Den i Irak uppvuxne konstnären söker de reminiscenser av krig och migration som ordinära föremål kan föra med sig för honom, och för många andra. Gesterna är små och blir aldrig mer än antydanden, med ett skört och mångtydigt uttryck som resultat.
     En liknande introspektion kan sägas finnas i Duda Bebeks målningar med intensiv kolorit. Här fästs blicken vid relationen mellan mor och barn i betraktelser av vardagsögonblick. Men blicken tycks framför allt riktas inåt, med en strävan att få ett klarare grepp om upplevelsen av föräldraskapet. Särskilt i Den gröna skärmen, där en selfie tas medan barnet för en kort stund inte söker moderns uppmärksamhet.

Överlag är det en jämn utställning, även om dess ramverk ibland är för vagt för att dialog ska uppstå mellan verken.
     Inte minst är Daisy Parris kraftfullt expressiva Dying Poem ett oväntat inslag. Den drygt tre och en halv meter breda diptyken är platsen för en målerisk urladdning i rosa och rött, som får ”figurativ” att kännas som en ansträngd etikett. I slutändan blir dock den vida gemensamma nämnaren ett överkomligt problem, givet utställningens många starka enskilda verk.

Stockholm 2022-02-02 © Adam Rosenkvist