Det är nästan på dagen tio år sedan som Galleri Sander bytte lokal och slog upp portarna på Norra Promenaden 33. Två separata utställningar med konstnärerna Kerstin Hedman och Ilkka Pärni invigde då nyöppningen. I år firas alltså tioårsjubileum. Och som för att knyta ihop säcken lite extra deltar båda konstnärerna på den nu aktuella utställningen som även är kurerad av Ilkka Pärni.

Stav, samt de två stora utan titel © Ilkka Pärni

Non-Figuration kan väl sägas vara en uppföljare till galleriets stora satsning Konkret i Norrköping, 2017. Om den sistnämnda utställningen (i samarbete med Åmells) gav en tillbakablick på tidig svensk konkretism med rötterna i 1947 års män (och kvinna) ligger nu fokus på dagens yrkesverksamma konstnärer. Den omfattande presentationen med ett nittiotal verk ger ett intressant utsnitt av den svenska non-figurativa konstens bredd och variation här och nu. Att förena uttrycken under det vida begreppet non-figurativt är förstås klokt med tanke på den konstnärliga individualiteten. Måleriet överväger men ett antal tredimensionella verk skapar rumslig dynamik och rörelse – något som den stora lokalen ger väl utrymme för.

Lichtzwang © Ann Edholm

Det första som möter blicken är Ann Edholms monumentala Lichtzwang – ett överrumplande verk som höjer pulsen och får betraktaren på tå – något som ofta sker i kontakten med Edholms gestaltningar. Två sylvassa ljuspelare öppnar eller sluter bildrummet och efterbilderna pulserar på näthinnan.
     Apropå dynamik och rörelse – två begrepp traditionellt förknippade med den konkreta konsten – så finns här exempel på grundformernas spel med och mot varandra, som hos Peter Freudenthal i hans geometriska och ofta överlappande plan där formerna verkar vibrerande i sina självskapade rum.
     Hos Disa Rytt får den transparenta polyesterduken de progressiva vinylformerna att lätta, ut från bildytan, ut på väggen i en illusion av rörelse.

Utan titel © Cajsa Holmstrand

”De abstrakta idéernas gestaltning” för att citera Olle Bonniér, håller hög nivå på utställningen. Cajsa Holmstrands till synes oändliga variationsmöjligheter att veckla ut en kub och beskriva dess innandöme får tanken att svindla. Formkompositionen upprepas exakt men är samtidigt i ständig växling beroende på kvadratmodulernas inbördes färger och det är fullkomligt oklart var i kuben vi befinner oss.
     Det matematiskt uppbyggda, liksom det seriella, återkommer hos Olle Borg där ett nät av stämplade röda prickar slumpmässigt breder ut sig mot en vit bakgrund. Blicken zoomar in och ut efter ett mönster att följa som för att dechiffrera någon slags hemlig kod. Men lönlöst – allt meningsbärande är och förblir oåtkomligt. En tillhörande lång linjal i järn både avdramatiserar och skärper bilden.

Hos Anders Widoff påminner de poetiska rutmönstren om köksbordets hemtrevliga bomullsdukar, men kanske de idémässiga referenserna ligger på ett annat plan. Titlar som Ost-Berlin och Mariannenplatz leder tankarna till en annan serie verk där Widoff i monokroma ytskikt gestaltar en viss tid i Paris. Här blir det till en liknande känsla – ett platsens eko av tid och varande.
     Lars Strandhs horisontala, konsekvent och omsorgsfullt upptecknade väv av linjer utstrålar en lågmäld meditativ känsla. Hans bilder kan uppfattas som icke-hierarkiska i positiv mening, då ytan av linjer är enhetlig och bildens läge, tänkt som ett utsnitt ur en större väv, inte går att definiera.

Weisensee, Ost-Berlin © Anders Widoff

Jacob Dahlgrens fäbless för det randiga uttrycks i en fyndig väggskulptur bestående av en trave plastgalgar i vitt, blått och svart. Det är kul. En annan väggfast installation av ett antal svarta, exakt lika tillbockade tumstockar, ger överraskande optisk verkan och för tankarna till konstnärer som Torsten Ridell och Lennart Rodhe.
     Leken med det optiska återkommer hos Francoise Ribeyrolles-Marcus. I ett närmast fenomenologiskt verk, en rund aluminiumplatta med en fresnellins inmonterad i mitten, skapas en optisk synvilla av ett uppstickande klot som gäckande rinner mellan fingrarna när man försöker ta på det. Skulpturen Ett till nio i svart granit är en mera konkret hållen komposition av grundformer.
     Kerstin Hedmans eleganta cirkel på akrylglas ger ytterligare prov på optisk effekt och tillsammans med två större monokroma målningar skapas en vacker, nästan sakral stämning runt verken.

Ricercare, Ricercare II © Carl Magnus och Utan titel © Madhat Kakei

Här finns som sagt mycket intressant att se. Det går dessvärre inte att omnämna alla konstnärer och verk men låt oss avsluta i den avdelning där Carl Magnus och Madhat Kakei samsas och där en speciell energi uppstår mellan skulptur och måleri. Carl Magnus arkitektoniska fragment i marmor och brons, ytterst subtila i sina fristående former, står solitärt, i sig själva. På väggen glöder Madhat Kakeis monokromer, tunga av färg i lager på lager. I de utsparade kanterna finns spår av rött, grönt, blått och gult från underliggande färgplan, som efterklanger från ett annat tidsförlopp. Det är mäktigt.

Norrköping 2022-03-08 © Lotta Ekfeldt