På Göteborgs konstmuseum presenteras nu Barbro Östlihns konstnärskap. Det är främst verk från tiden hon bodde i New York men även en del från tiden i Paris och Sverige. Utgångspunkten för utställningen har varit verket Kungliga paviljongen från 1966, som finns i museets samling sen en tid tillbaka. Annika Öhrners forskning och avhandling om Östlihns konstnärskap ligger förstås också till grund.

Drottningholmsparken, 1965 © Barbro Östlihn

Östlihn arbetar i stort format och fastän målningarna är avbildningar av fotografier på byggnader, vilka hon tagit under promenader till och från sin ateljé på nedre Manhattan, uppfattas hennes bilder som abstraktioner. I snäva utsnitt fokuserar hon intensivt på detaljer i byggnadernas fasader. Detaljerna upprepas ibland och bildar abstrakta mönster. Återgivningarna är avskalade och förenklade i en egenskapad färgskala. Östlihn visar en tydlig preferens för symmetriskt uppbyggda bilder något som får blicken att stanna upp och vila i målningen.
     Flera av sina målningar har Östlihn byggt upp med hjälp av rutor. Systematiskt har hon avbildat fotografierna bit för bit. Ändå ter sig hennes konstnärliga utforskande ointresserat av en korrekt återgivning av motivet. Intresset handlar i stället om färg och form, och hennes fokus ligger på bildytan. Arkitekturens formspråk blir en förevändning att försjunka i detta undersökande.
     Att succesivt arbeta sig fram genom verket genom att lägga ruta till ruta kan ha varit en konsekvens av hur hennes liv såg ut i New York. Hon målade på nätterna för att kunna ta hand om hem och stötta sin man på dagarna. Hennes man var under tiden 1961–1975 Öyvind Fahlström och hon lär vid denna tid hjälpt honom med flera målningar.

Washington Bridge, 1962 och Gas Station, 1963 © Barbro Östlihn

Östlihn var en del av konstscenen i New York under 60-talet och påverkades naturligtvis av det experimentella och kreativa klimat som rådde där då. Enligt Öhrner var hon respekterad av kollegor och uppmärksammades av dåtidens namnkunniga recensenter. Att hon inte ställts ut så frekvent i Sverige är något vi kan fundera över men Öhrner gör en jämförelse med Hilma av Klint. Även om skillnaderna är stora, så har mötet med publiken blivit fördröjt. Vi har inte förmått ta till oss hennes konstnärskap förrän nu.
     1975 flyttar hon till Paris och äktenskapet med Fahlström upplöses. I Paris förändras hennes bildvärld succesivt där rutorna blir till lekfulla pilar och romber. Kanske blir hennes sinne också lättare. Det är svårt att inte läsa in Östlihns position som kvinna, mor och konstnär i hennes konstnärliga värv, därför gläds jag åt uppmärksamheten hon ges genom denna utställning.

Göteborg 2022-03-23 © Kajsa Frostensson

Utställningens curatorer: Per Dahlström – Annika Öhrner