Jennifer Packers måleri kommer till genom direkt observation, minne och fantasi. Varje målning får växa fram under lång tid, inte sällan månader. Hon nådde en stor publik genom 2019 års biennal på Whitneymuseet i New York. Samma museum visar nu hennes hittills största separatutställning med 35 verk från de senaste tio åren, med början under hennes studietid vid Yale. Packer, född 1984 och verksam i New York, använder sig mycket medvetet av olika grader av detaljrikedom, lätthet och tyngd, figuration och abstraktion.

Målningarna har mycket detaljerade delar medan andra partier är lätta och skissartade. Packer vänder på och väljer bort konventionella hierarkier gällande detta och låter rummen vara detaljerade och människorna diffusa. Genom rummet bygger hon igenkänning.
     I ett av de senast tillkomna verken, Blessed are those who mourn (Breonna! Breonna!), är detta särskilt tydligt. Här låter hon en fläkt, träådringen i ett köksskåp och bladverket i en krukväxt vara detaljerade. Mannen i soffan är halvt genomskinlig. Allt går i kraftigt gult. Målningens titel hämtas från den händelse då den sovande Breonna Taylor dödades av polis i en misslyckad drogräd hon inte var inblandad i. Den över tretton kvadratmeter stora oljemålningen på ospänd duk sluter en cirkel med den tidigaste i utställningen, The fire next time, med namn från James Baldwins essäbok från 1963. Här finns samma fragmenterade detaljrikedom, starka färgmättnad, jätteformat och samtidigt precisa och spöklika figurer.

Blessed are those who mourn (Breonna! Breonna!) © Jennifer Packer. Foto: Filip Wolak

För Jennifer Packer är konsten politisk till sin natur. Teman hämtas från kampen för svarta amerikaners rättigheter och samhällets svek på området. Hon vill fylla synlighetens luckor och låta människor vara komplexa. De avporträtterade hämtas från hennes närmaste krets. Samtidigt som hon synliggör människorna låter hon deras identiteter vara diffusa, som för att skydda dem från betraktarens blick. Kroppshållningar, miljö och ledtrådar stärkta av arbetet med att fylla i utelämnad information, skapar bandet mellan målning och betraktare.
     Spridda över verken finns också konsthistoriska antydningar. De flesta målningar håller sig till en inbördes mycket begränsad och ofta kraftigt mättad färgskala, ibland avbruten av en stark kontrast. A lesson in longing låter sin rosaröda färg rinna över duken, balanserad av gröna detaljer.

En serie blomsterstilleben särskiljer sig med sin mer traditionella teknik. Dessa fungerar som en sorts vanitasmotiv. Say her name är riktad till aktivisten Sandra Bland som hittades hängd under oklara omständigheter i häkte efter ett mindre betydande trafikstopp. De kan också ses som begravningsblommor.
     Målningarna i utställningen är generösa till formaten, många reser sig flera meter. Det är tydligt att teckning ligger i grunden för Jennifer Packers konstnärskap, och teckning och måleri är kompletterande delar av och inte olika stadier i processen. I utställningen ingår en serie mindre verk på papper. Linjer, kroppshållningar och gester är mycket precisa och uttrycksfulla och visar den klassiska skolningen. Målningarna påverkar på oväntade sätt. De kommer ur en politisk impuls, men de smyger mer med än ropar sitt sörjande budskap.

New York 2022-01-19 © Mattias Lundblad