Trots att det bara var ett halvår sedan Anna Pajak senast ställde ut på Wetterling Gallery tar hon nu hela lokalen i besittning med utställningen Medusas skratt. Då som nu med ett storskaligt måleri fyllt av mystiska symboler och geometriska konstruktioner.
     Pajak har vid flera tillfällen arbetat i dialog med olika kvinnliga konstnärer, som Hilma af Klint och Georgia O’Keeffe. Den här gången delar utställningen titel med en essä av filosofen Hélène Cixous. Pajak strävar efter att omsätta Cixous idé om écriture féminine i måleri – ett mot den kroppsliga erfarenheten stämt språk, i vilket existensens motsägelser inte behöver rätas ut.
     Och visst råder en egenartad logik i målningarna. Kristaller och slingrande rep, geometriska kroppar och organiska, ibland kroppsliga, former återkommer gång på gång. De utgör ett slags visuell vokabulär som ständigt nya, suggestiva meningar formuleras med. I regel är de placerade över abstrakta bakgrunder, vars färgsjok stundtals påminner om kemiska vätskor som inte vill blanda sig. Färgen ser ut att ha rört sig ohämmat över dukarna och står i givande kontrast till de komplexa geometriska formerna och skarpa symbolerna. Inte minst i Jag ser henne, där det svävande ögat dessutom erinrar om Medusas förstenande blick.

Medusas skratt, opd, 2021 © Anna Pajak Klang, opd, 2021 © Anna Pajak

Urvalet av verk är väl sammanhållet. Tillsammans bildar de en laddad värld för betraktaren att stiga in i. I Besatt suger de två leden av kristaller in en i de blå och lila färgsjokens djup, vilket även skapar känslan av att de fortsätter med samma intervall bakom en. De två spända repen i förgrunden för tillbaka blicken till dukens yta på samma gång som de skjuter bak den köttsliga snäckformen i bildens överdel. Medusas skratt och Trollbunden erbjuder liknande omslutande och dynamiska visuella upplevelser.
     För första gången visar Pajak också glasarbeten. De fyra spetsiga, tvinnade skulpturerna i klara lila och gula nyanser för tankarna till enhörningshorn. Alla bär titeln Svärd. Tematiskt sett fungerar de bra i utställningen; svärdet återfinns i den portal som öppnar sig i Havet hör mig. Men i jämförelse med målningarnas raffinerade uttryck framstår de kanske ändå som något stumma.
     Det visas även några mindre dukar. I den stilla Klang tycks en ljuslila vätska hällas mellan två kärl, medan den giftigt gröna, lätt hypnotiska Spelrum är mer renodlat abstrakt. Dessa tillför en välbehövlig variation till utställningen, som sammantaget är en imponerande målerisk uppvisning.

Stockholm 2022-02-28 © Adam Rosenkvist