Grupputställningen Portionsavund i Konstnärshusets Stora galleri tar sin utgångspunkt i fenomenet att jämförande snegla på bordsgrannens tallrik. Fenomenet blir naturligtvis också en blinkning till hur konstnärer sneglar på varandra, i nutid och till historien. Visst finns här anspelningar på mat men tydligast fokus ligger på arkitektoniska skalförskjutningar. Tonaliteten och temperamentet är samstämmigt, men inga verk bryter heller helt denna tonalitet, vilket inte nödvändigtvis är en nackdel utifrån det curatoriska greppet. 

Ida Perssons två monumentala målningar 5:7 och 5:8 skapar en fond av en geometrisk och arkitektonisk struktur sedd från två håll. På motsatt sida i salen finns de som skisser i miniformat, men utan skissartade kvaliteter håller de samma fokus och kvalitet som fullformaten. I sitt lilla format kräver de kanske ännu mer uppmärksamhet än de mer direkt uppmärksammande monumentalmålningarna. Det stärker min uppfattning om att det stora inte ligger i skalan. 
      Maria Toll leker med skalan när hon i sin serie FORMAD II förvandlar blodpudding, fiskpinnar och pytt i panna till vadderade textila skulpturer. Utställningstiteln till trots skiljer de ut sig tematiskt då de saknar arkitektonisk koppling. De är enkla och renodlade, men det är skalan som tillför värde till dessa gamla stapelrätter. Som abstraherade tecken skapar de ett slags teckenspråk som multipliceras och speglas genomgående i relation till de andra verken. 

Installationsvy Portionsavund (Klicka på bilden för hög upplösning)

Petter Rhodiners This Has so Many Layers, en smörgul båge i gjutet papper, speglar blodpuddingen och hans avbrutna kolonner i What Happens on Earth Stays on Earth harmonierar med tonerna i Perssons måleri. Dessa gipsgjutna kolonner framstår som antika ruiner och speglas i sin tur i Hans Åkerlunds geometriska rutnät som för tankarna till CAD-ritningar såväl som konkretistisk tradition. Gunnel Bomans skulpturer i aluminium med titlar som Molnskulptur och Snäckbåt känns i sammanhanget något aparta, såväl i uttryck som tematik. 
       Såväl Boman som Åkerlund tillhör en äldre generation och det är fint att se detta möte över åldersgränserna. Jag spårar såväl arkitektoniskt förfall som uppbyggnad och överlag finns fina samspel och beröringspunkter verken emellan. Här ska enligt curatorerna finnas ansatser som utmanar. Påståendet förklarar inte på vilket sätt, men även om jag inte utmanas nämnvärt av verken är det en samling väl kompetenta konstnärer med tydliga konstnärskap som presenteras. 

Besök också Övre galleriet där Emelie Carlén närmar sig Piamiosanatoriet i Finland i en utställning om arkitektur som vårdande – Car(ry)ing. 

Stockholm 2022-05-04 © Marcus Appelberg