Den centrifugala effekten är stark och direktverkande. Var målning lever som innesluten i sin egen värld, men bygger ändå helhetens komplexitet. Linnea Rygaards nya utställning är stram; färgen är generellt nedtonad och de labyrintiska spjälverken blir för var utställning alltmer intrikata. De fiktiva slagskuggorna samverkar med illusionen av tredimensionella ribbor. Ögat förvillas och förgrunden tycks oscillera mot bildens fond.
     På några meters avstånd ser verken linjärt exakta ut, som i ett maskeringsdrivet hard edge-måleri. Helt nära, emellertid, syns de vibrerande och i allra högsta grad levande linjernas variationsrikedom och fria formspel. Den mjukhet som Rygaard ger vart penseldrag är här helt avgörande. Det instrumentella i den arkitektoniska tematiken förändras, förfinas och löses delvis upp av det måleriska hantverket.

Det ligger en ton av meditativt nolläge i Linnea Rygaards nya verk, ett kontemplativt vemod som möjligen tillkommit som respons på den instänghet och isolering som de senaste åren bjudit på. Ändå vibrerar målningarna av ett inre liv. Så mycket måleriska småhändelser finns inneslutna i de större, gråmelerade ytorna. Tekniken att skrapa fram dukens gräng i den gelatinbaserade färgen skapar ett myllrande rasterbrus. Även detta bidrar till att mjuka upp kompositionerna; förfiningen och medvetenheten om detaljarbetets verkan för helheten är påtaglig.
    Att Linnea Rygaard valt utställningstiteln Cycle of the Werewolf – densamma som på Stephen Kings skräcknovell – komplicerar eventuellt saken. Om inspirationen hämtats från dessa undre världar så framstår den dova estetiken kanske i ett mer förklarat ljus. Men inte nödvändigtvis, Rygaards labyrintiska tillämpningar står helt på egna ben, både som solitärer och som samspelare för helheten.

Time Will Be Our Time © Alexander Tallén If There Is Something, h 30 cm, 2022 © Alexander Tallén

Initialt framstår medutställaren Alexander Tallén som en både hantverksmässig och berättarteknisk motpol till Rygaard. Men i de skenbart lättsamma scenerierna finns både djup och en innesluten sorg. Materialets associativa lekfullhet, med relativt kulörstarka glasyrfärger, står till viss del i kontrast till det innehållsliga. I exempelvis Hush, little darling – en transformerad pietá – har "jesusbarnet" förlorat sin hud. Kvar finns bara de nakna nerv- och muskelfibrerna. Det är med sorgsenhet man betraktar denna uppdaterade version av den religiösa metaforen i all sin nakna utsatthet.
      I flera andra verk erbjuder Alexander Tallén en likartad, dubbeltydig associationsnivå. Den avspända stillheten i exempelvis If There Is Something får här sin animerade kontrast i den retroaktigt återblickande Time Will Be Our Time. Men det är inte nödvändigt att uttolka de små scenerierna som om de vore intrikata rebusar. Här finns också en direkthet, med ömhet och empati som medaktör, vilket gör bildspråket momentant och i allra bästa mening lättillgängligt.

Stockholm 2022-01-19 © Leif Mattsson