Egill Sæbjörnssons uppvisning på Andys Gallery är ingen vanlig utställning. Här gäller sagans logik när betraktaren möter två människoätande troll som utger sig för att vara konstverk. Visst låter det snurrigt. Men för den som på allvar bejakar leken väntar ett förlösande besök, långt bortom den vita kubens stringens.
       De två trollen som allting kretsar kring heter Ugh och Boogar, vilka känns igen från Sæbjörnssons isländska paviljong på Venedigbiennalen 2017. När de nu är på besök i Stockholm har de enligt utsago förklätt sig till en tavla av den italienska konstnären Pino Pascali. Närmare bestämt Primo piano labbra (1964) föreställande två läppar på utbuktande duk.

Utanför det nyöppnade galleriet avslöjas inte mycket. Fönstren har slabbats igen med mörkblå färg vilket, väl därinne, förvandlar solljuset till ett midnattsblått skimmer. En utmärkt grottliknande miljö för två troll.
       I varsitt rum träder de fram i form av groteska munnar som projiceras på varsin väggskulptur i gips i verket The Lips (2022). Båda med förruttnade tänder bakom taffligt nedkladdade läppar. Glidande över den buckliga bildytan ingår de här i en hopplös dialog om hur de ska lura betraktaren om deras förklädnad. Det rör sig alltså om en videoslinga med tillhörande ljudspår.
       Därtill finns fyra keramikskulpturer utplacerade på podier. Den största, Lipstick 1 (2022), föreställer ett vräkigt läppstift med blänkande gulddetaljer. De andra tre, Pile 1, 2 & 3 (2022), visar små högar med avhyvlade läppstiftsrester. Allting läckert med glatta sensuella ytor. Rent hantverksmässigt är det inte direkt så man trillar av stolen av den tillknölade leran, men det är väl inte heller det som är tanken. Det är förstås de glupska trollen som gått lös, med uppenbart god aptit för de blodröda stiften.

Installationsvy © Egill Sæbjörnsson

Visst kan man välja att se det hela som en makaber satir på den isländska folkdiktningen. Men bakom uppvisningen ruvar även flera teoretiska frågeställningar. De levandegjorda väggskulpturerna testar idén om att konsten inte är något passivt, utan ett aktivt väsen som samexisterar vid vår sida. Därav utställningens titel Object Species, som för övrigt är en del av ett större projekt som samtidigt visas på Kummelholmen, Vårberg centrum och Moderna Museets filmklubb (den senare är nu avslutad).
         Det lekfulla genreöverskridandet är också intressant, där teknologin förlänger och förvränger de fysiska objekten. Dock bör det understrykas att man inte behöver intressera sig för vare sig genreblandningar eller konstens ontologiska agens för att ryckas med av det här. Den teoretiska överbyggnaden kan man med fördel fundera över först efter besöket. Det som lyfter är framförallt den humoristiska direktheten i Sæbjörnssons berättarkraft. Bäst är att bara kapitulera inför den bokstavligen förtrollande konsten.

Stockholm 2022-05-11 © Emil Ivedal