Den som har följt Linnea Sjöbergs konstnärskap under åren har sett en konstnär som placerat sig i olika roller för att undersöka villkoren, personlighetens gränser, men också som en lek för att iscensätta en alternativ verklighet. Hon har varit ”karriärkvinnan” som iklädd välstruken blus och prydlig kavaj uppträtt i ”affärsvärlden”. Hon har jobbat som ambulerande tatuerare med egen salong. Ett gemensamt drag är att hon går in i projekten utan att göra skillnad mellan sig själv och den persona hon gestaltar. Det blir ett slags performativ forskning där det egna jaget sätts på spel.

I den nya utställningen Panik på Gallery Steinsland Berliner visar Linnea Sjöberg sju större konstobjekt i form av textila vävar. Som i tidigare arbeten har hon återanvänt material från andra projekt, kläder och delar av äldre verk. Färgskalan är uppdriven med starka, klara färger där rött, rosa, lila och blått dominerar. Det svarta finns i kassettbanden som är ett återkommande inslag från tidigare vävar. Vävarna är detaljrika och det finns associationer till både allmogekultur och till 1970-talets formspråk. Texter och ord är insydda i bilderna. Kompositionerna är stökiga och ofta hopsatta som collage av flera olika delar. Halva skor är påsydda, läskburksringar är hopsatta till en spetsklänning på henne som går på blomsterängen med pälsmössan på huvudet. Märken, symboler, hänvisningar till texter – det som behövs för varje verks innebörd.
     Det kan påminna om folkkonst, allmogebroderier, tyger med Marimekkomönster eller blommiga påslakan. Tankarna går också till textilkonstnärer från 1970- och 80-talen som Moki Cherry eller Veronica Nygren. En annan konstnär idag som använder sig av textila material i performativa kroppsliga verk är Leif Holmstrand och det finns en del paralleller med hur snören, rep, trådar kan binda ihop, skapa nät och strukturer.

Installationsvy © Linnéa Sjöberg

Temat för utställningens verk är explicit – upplevelserna av en pågående BDSM-praktik. Så, vad har motiven med bilderna att göra och hur ser sexualiteten ut i Linnea Sjöbergs bilder? Lite gulligt ändå i den röda och rosa textila omgivningen, inte den riktigt farliga hårda sortens BDSM med mest smärta och hårda läderpiskor. Är detta en lite ”mjukare” tolkning av denna praktik som i huvudsak handlar om att genom rollspel, växlingen mellan dominans och underkastelse, undersöka hur långt tilliten till en annan människa kan sträcka sig? Sjöberg väver in figurer, kvinnokroppar, som är bundna i olika mer eller mindre smärtsamma ställningar: med huva fastbunden över huvudet och händerna insnörda i ett slags fingerlösa vantar som inte går att använda, händerna bundna över huvudet och benen surrade hopvikta mot fötterna.
     Här förefaller det som om motparten knappt existerar, det är endast subjektet själv som figurerar och hon är någon som tar sig rätten att själv definiera sin kropp, vad hon söker efter och sina egna gränser. Kanske konsten skapar ett fredat utrymme?

Stockholm 2022-02-28 © Maria Backman