Museum of Modern Art i New York presenterar den mest omfattande utställningen hittills av schweiziska Sophie Taeuber-Arp (1889–1943). Utställningen med namnet Living Abstraction har tidigare visats i Basel och London. 

I konsthistorien föll Sophie Taeuber-Arp en tid i glömska efter sin tidiga död, trots att hon under sin livstid var respekterad och framgångsrik. Mest tycks hennes bredd ha stått i vägen, och framförallt att hon så ledigt korsade den ofta rigida gränsen mellan konst och konsthantverk.
     Det är mångsidighet som präglar Sophie Taeuber-Arp. Hon undervisade, formgav möbler och inredningar. Hon arbetade med scenografi, dans och arkitektur, och stod samtidigt för ett abstrakt måleri i sin tids framkant och medgrundande i dada-rörelsen. Det finns en stor pragmatism där hon applicerade sitt sätt att se världen i så många sammanhang som möjligt.

Hanteringen av materialen är virtuos – ett resultat av en hantverksinriktad bakgrund. Kompositionerna utmärks av precision och har framställts genom instruktioner så detaljerade att de kan utföras av assistenter, och uttrycks ömsom i korsstygn, ömsom i akvarell. Detta arbetssätt för tankarna till konceptkonstnärer som Sol LeWitt betydligt senare. Figurer i en målning återfinns i ett kuddmönster, och kompositioner i två och tre dimensioner är nära besläktade.
     Utställningstiteln Living Abstraction berättar vad det handlar om. Sophie Taeuber-Arp gjorde abstraktionen till en integrerad del av livet, med inställningen att det vackra ska vara användbart och omvänt. I allt samsas lekfullhet och disciplin. Precisionen kan härledas till arbetet som arkitekt.
    Den 300 verk starka utställningen tar väl vara på det mångsidiga, medan man tidigare ofta fokuserat på det abstrakta måleri som tillkom under 30-talet då Taeuber-Arp levde och verkade i Paris. Det dominerar också här, även om utställningen omfamnar bredden, och ger generös inblick i det mångdisciplinära arbetet. Trots omfattningen är utställningen inte överväldigande, utan överblickbar och välordnad.

Circle Picture, 1933. Oil on canvas. 74.3×119.8 cm © Sophie Taeuber-Arp

Hos Sophie Taeuber-Arp finns en mycket positiv grundton. Det vackra ger tröst i oroliga tider, och 1920-talets optimism tar sig sprudlande uttryck i dadaismen. Den rörlighet som kännetecknar Taeuber-Arp tar sig även fysisk och geografisk form. Hon och maken Jean (Hans) Arp flyttade runt i Europa, mot slutet i ett försök att komma undan nazisterna. I det läget fortsatte utövandet av konsten i enklare form. Hon återvände till sitt ursprung i tecknandet, på papper som var billigt och lätt att transportera. De snirkliga linjeteckningarna blir de sista verken i livet som avslutas inte av krig, utan av koloxidförgiftning från en dålig eldstad. Det blir också de verk som rundar av utställningen.
     Sophie Taeuber-Arp är ingen nykomling hos MoMA. Fyrtio år har gått sedan den förra, mindre retrospektiven, och hennes verk har ingått i flera utställningar därefter. Hennes syn på konstens roll i livet har stått i kontrast till många av museets ideal. Det är med ett nytt mått av erkännande hon lyfts fram av ett museum som omprövat sina inställningar, och hon får sin position som en viktig och nyskapande modernist befäst. Den svaghet bredden inneburit vänds i vår samtid och med den aktuella utställningen till en styrka.

New York 2022-01-10 © Mattias Lundblad