Hur mår då textilkonsten år 2022? Kanske bättre än på länge? Med ett uppluckrande av gränser mellan konst och konsthantverk och ett allt större fokus på materialbaserade praktiker generellt de senaste åren tycks det något otidsenligt att cementera den schism som historiskt funnits mellan de högre fria konsterna och det lägre stående textila hantverket med sin koppling till hemmet och sitt kvinnligt kodade uttryck. Det går hand i hand med den revision av konsthistorien som pågår där det bortglömda eller marginaliserade lyfts fram i ljuset. 

Installationsvy (Klicka på bilden för hög upplösning)

För de utställande konstnärerna är textilen i varierande grad ett medium som används för att utforska samhälleliga frågeställningar. Merparten av konstnärerna är kvinnor, nästan alla födda på 1980- och 1990-talen. Här finns Anna Nordströms intrikata bilder i lappteknik, Emma Hasselblads fristickade blommor, Jonathan Josefssons tuftade mattor, Sara Kallioinen Lundgrens digitaltryckta smock, Emilia Sundqvists textila skulpturer, Klara Berges trådinstallation, Liilian Saksis handspunna ull i språngning och Gustav Helsings och Josefin Gäfverts handvävda bildvävar. 
      Med andra ord en mängd olika traditionella textila tekniker som används på nya sätt för att utmana den klassiska textiltraditionen. Det rimmar väl med den beskrivning av textilkonsten som obestämbar, inspirerad av dekonstruktionens filosof Derrida, eller som ett ifrågasättande som lyfts i katalogen. Jessica Hemmings, professor i konsthantverksteori på HDK-Valand, sammanfattar att textilkonsten har verkat i otakt med förväntade kategoriseringar och att det då inte är så märkligt att den finner sin identitet i undantag. 

Medan jag skriver detta pågår åter igen en hetsig diskussion kring hur tillverkningen och konsumtionen av fast fashion påverkar miljö och människor. I ett sådant sammanhang är det beundransvärt hur Liilian Saksi tar full kontroll över sitt material – ullen i hennes verk kommer från egna får och hon har själv kardat och spunnit tråden. Anna Nordström legitimerar sitt användande av syntetmaterial med sin teknik – genom lapptekniken med små rutor kan hon använda varje liten spillbit. I verket Copy Paste multipliceras bilden över hela väggen, men det är inget enkelt klipp och klistra utan ett mödosamt, tidskrävande arbete där varje bild på något sätt blir unik. 

Installationsvy

Emilia Sundqvists Ludic objects är en samling skulpturala djur med grova handstygn som liknar de djur man som barn gjorde i syslöjden. Som titeln lyder är de spontana och lekfulla men ändå raffinerade, medan Fågelfigurin mer angränsar till kitschen. Här finns också en Disneyfiering i fåglarna men också i rådjurskiden. I Nikehallen fungerar hennes verk allra bäst, när det uttrycksfulla, mjuka möter det hårda och eviga. Kitsch skulle man också kunna kalla Emma Hasselblads fristickade blommor. Hennes Sju sorters blommor (jag drömde om dig i natt) tar upp hela takhöjden och är med sin skala imponerade även om jag har svårt att utläsa en djupare mening. 
      Hos Sara Kallioinen Lundgren finns en ambivalens som tilltalar. I verket Clear doubt lyser orden OK. OK? mot gul smock. Slagkraftigt och i sammanhanget punk är hon den konstnär som väcker mest känslor hos mig. Något punkigt är det kanske också att väva in plastnyckelringar i verk som avbildar gamla verktyg för textil framställning som i Gustaf Helsings verk, i ett försök att visa rörelsen i tid från konvention mot något nytt. 

Min initiala tanke kring samhälleliga problemställningar till trots, så tycks det ändå vara själva materialiteten och tekniken som står i centrum. Det ger en tillfredsställande estetisk upplevelse men ställer inte min världsbild, eller bilden av textilkonsten av idag, på ända. Det är helt klart nio säregna och mycket intressanta konstnärer men jag skulle önska en mer djuplodande beskrivning av sammanhangen än den minsta gemensamma nämnaren textil.  
       Besök också Inger Bergströms utställning Space floating through my eyes i andra salen, helt plötsligt tar textilen över hela huset. Ett mycket välkommet initiativ. 

Stockholm 2022-12-06 © Marcus Appelberg