Wolfgang Tillmans tar sig an världen på alla möjliga fotografiska sätt, både med och utan kamera. Han har ägnat sig åt porträtt, dokumentärt arbete, arkitektur, helt abstrakta bilder och appropriering. När Museum of Modern Art i New York visar en utställning av den tyske fotografens verk är den med nödvändighet omfattande och fyller museets hela översta våning med runt 350 verk. Fotografierna är tejpade och fastnålade på väggarna, i kraftigt varierande storlek, för det mesta utan ram och ovanligt arrangerade i höjdled. En del hänger utanför de konventionella väggarna, som på nödutgångar. Utställningen är i stort sett kronologiskt hängd med början i det sena 1980-talet. Biografisk information saknas i stort sett, medan ett mindre urval verk sätts i sitt sammanhang i en broschyr.

Tillmans låter sig inte enkelt definieras, och man kan nog säga att hans bredd är hans stora kännetecken. I grunden finns en tanke om visuell demokrati: om något spelar roll, så spelar allt roll. Det finns i början en tydlig dokumentär sida där subkulturer i Tysklands och Englands 90-tal skildras, men det går snart i en mer konceptuell riktning. En hel del av verken utgår från speciella maskiner och material som Tillmans finner betydelsebärande i sig.
      Det finns ett informellt anslag i många av själva fotografierna. Tillmans pressar gärna det fotografiska materialet ganska hårt – inte för mycket, men tillräckligt för att ge lite korn och brus. Han siktar lite vid sidan om det förväntade utsnittet – en armhåla kan lika gärna som ett ansikte vara huvudmotivet i ett porträtt. Det lite skeva ger en känsla av att kika i någons privata fotoalbum.

Victoria Park (2007). Image courtesy of the artist, David Zwirner, New York / Hong Kong, Galerie Buchholz, Berlin / Cologne, Maureen Paley, London

Personligen dras jag framförallt till 90-talets dokumentära verk. Det är en värld i snabb förändring som visas genom nära möten med dess invånare och fysiska miljöer. I Berlin har muren nyligen fallit och staden står i centrum för tidens förändring där nya subkulturer formas och gamla DDR-fabriker förvandlas till gayklubbar. I London brakar Concorde ännu över himlen. En hel serie om femtiosex fotografier ägnas åt överljudsplanets start och landning, och sätter fingret på klassfrågor, resurshushållning och en framtidsvision i förändring.
     Stilleben på fönsterbrädor innehåller en del tydliga tidsmarkörer, som kassettband bland tomater. Tillmans har funnit mönster i dagstidningars bildsättning, samlat dem och approprierat dem som egna verk. Som berättare om en tid är han oerhört träffsäker, och delvis är det just genom att gå aningen vid sidan av det bekanta, eller genom att rikta in sig på och upprepa en detalj.
     Det finns också en stor sorg, och Susan Sontags tankar om fotografier som memento mori är sällsynt tillämpbara. Mycket av det Tillmans skildrar med stor kärlek är borta. Vänner är döda, subkulturer har lösts upp, hoppet efter kalla kriget har bytts mot något mycket dystrare.

Helhetsintrycket är spontanitet, men den är skenbar. Allt är beräknat på centimetern. Jag fascineras av med vilken precision fotografierna är tejpade på väggen. Vad som först framstår som kaotiska fotografier i mycket olika storlekar, blandade teman och tekniker – visar sig organiserat i ett slags nätverk som utvecklar sig stegvis och lägger till nya inriktningar och lämnar andra. Blandningen är ganska märklig, och i den något överväldigande utställningen låter jag blicken svepa snabbt över de kameralösa, abstrakta verken. Tillmans vill vara överallt och göra allt på ett sätt som vår specialiserade samtid strängt brukar avråda ifrån. Jag finner den yvigheten enormt uppfriskande.

New York 2022-10-07 © Mattias Lundblad