Sedan Susanna Slöör och Leif Mattsson drog igång den i år tjugoårsjubilerande nättidningen Omkonst har dess betydelse och räckvidd ökat. Anledningen till detta är inte bara en följd av det lika kvalificerade som omfattande innehållet utan också att det man kallar gammelmedia generellt tappat mark till förmån för sociala medier. Att dagstidningskritiken decimerats, marginaliserats och nedprioriterats – paradoxalt nog samtidigt som konstintresset hos allmänheten måste sägas ha ökat – har förstås också betydelse.
     Omkonst är inte ensamma på nätet om att uppmärksamma, debattera och recensera det som händer på den svenska och internationella konstscenen. Konsten.net startade fyra år tidigare och den norska sajten Kunstkritikk började med en svensk edition 2011. Samtliga använder sig av frilansande skribenter och skiljer sig lite åt i tonläge och inriktning men ger tillsammans en mycket god nationell, men också global, överblick. 

Det som profilerar Omkonst är att tidningen drivs av konstnärer. Såväl Susanna Slöör som Leif Mattsson är utövande konstnärer och staben av skribenter är, som det står i presentationen, "verksamma som konstnärer eller har en bakgrund kopplad till konstnärlig verksamhet".
     Det finns en mer eller mindre uttalad, och befogad, misstro mot en såväl överdrivet akademiserad konstkritik som mot en konst som rört sig långt bort från konsthistorien och det traditionella hantverket. Detta utan att, bör påpekas, negligera samtidskonstens alla teoribyggen (och de är ju som bekant oändligt många).
     Susanna Slöör skriver i ett genmäle – på en recension av konstkritikern Anna Brodow Inzaina – att Omkonst startades för att "konstkritiken vid tiden glömde eller avfärdade väsentliga delar av konsthistorien". Texten ingår i den serie med essäer om "konst och konstbegreppet" som publicerades i anslutning till Omkonsts tioårsjubileum. "Tio år av alternativ konstkritik", som det uttrycks i Leif Mattssons presentation av projektet.

Då många av Omkonsts skribenter är konstnärer själva följer också att recensionerna är välvilliga. Det är förstås på gott och ont: den som söker inkännande och kompetenta analyser blir rikligt belönad medan uppfriskande hätska sågningar, och lite mer temperament, är ovanligt.
     De kolliderande åsikterna släpps istället fram i de debatter, utfrågningar och enstaka polemiska inlägg som också ges utrymme. Att kultursidornas chefer grillas och konstutbildningarna diskuteras hör också hit.

Under de tjugo år som passerat sedan Omkonst startades har mycket hänt. Curatorn har i vissa sammanhang blivit viktigare än både konstnären och kritikern, normkritik och identitetspolitik har blivit modebegrepp att svänga sig med, samtidigt som konstvärlden ytterligare skiktats. Konstsamlare dricker bubbel på CF Hill och Market medan amatörer och konstnärer utan gallerier säljer sina verk via sajter som Artportable och Artely. Eller mässor som Affordable Art Fair. Avståndet däremellan är avgrundsdjupt.
     Inte minst har den digitalt baserade konsten tagit plats. Kanske inte i så stor utsträckning och så övertygande som man skulle kunna tro. Acute Art, där Daniel Birnbaum bistår konstnärer att skapa verk i VR (virtual reality), AR (augmented reality) och MR (mixed reality), är hittills inte mer än en rolig app för mobilen och spekulativa NFT-verk handlar än så länge bara om att, på väldigt osäkra grunder, investera pengar. Allt detta kan förstås komma att ändras.

Under denna tid har också konstkritikernas skara ökat. Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas när det var ett fåtal kritiker, var och en med sin egen agenda, som fick utrymme – och därigenom makt – på kultursidorna. Säga vad man vill om det, men idag kan jag sakna följandet av en konstkritiker med tydlig profil. 
Den sista av denna sort var nog Lars O. Ericsson, en av postmodernismens mest devota och på goda grunder mest omdiskuterade apostlar, men han försvann från konstscenen när han 1994, efter en schism med kulturredaktionen, fick sparken från Dagens Nyheter. Idag är han en beskedligt modernistisk målare.

Med postmodernismen gjorde också de franska filosoferna sitt intåg i konstkritiken. Där är de fortfarande kvar: för även om begreppet postmodernism blivit till post-postmodernism och ersatts av postkolonialism refererar vissa fortfarande gärna till Baudrillard, Derrida och Foucault och svänger sig med den slags högtravande konstteoretiska prosa som kan hittas såväl i kataloger och tidskrifter som i galleripresentationer av utställningar.    
     Före Lars O. Ericsson var det Ulf Linde, Ingela Lind, Torsten Bergmark, Leif Nylén och Bengt Olvång som var särskilt tongivande. De tre sistnämnda med en tydlig vänsterprofil. Idag är de alla döda. Tiden går.
    Många är också de gallerier som gått i graven. Men visst minns jag de försvunna gallerierna som dyker upp när jag scrollar mig igenom Omkonst-arkivet: Argo, Lars Bohman, Gröna Paletten, Svenska Bilder, Ahlner, Engström, Aronowitsch, Peter Bergman, Krister Fahl, Charlotte Lund, Mia Sundberg Gallery, Knäpper+Baumgarten, Brändström & Stene.

Jag inledde med antagandet att betydelsen och räckvidden för Omkonst stadigt ökat sedan starten 2002. Inget tyder på att detta inte skulle fortsätta. Framtiden för gammelmedia, och nu tänker jag på dagstidningarna, ser ju inte direkt lysande ut. Att konstkritiken med jämna och ojämna mellanrum ifrågasätts och dödförklaras är inte mycket att orda om men 2022 är det inte konstkritikerna som är problemet – tvärtom är de allra flesta läsvärda – utan kulturredaktionernas chefer som hellre vill ha klickvänligt livsstilsmaterial, debatt och samtidskommentarer.

Stockholm i augusti 2022 © Dan Backman

Dan Backman är konstnär (ställde senast ut på Susanne Pettersson Gallery, maj/juni 2022) och kritiker i Svenska Dagbladet sedan 1993 (musik, design, konst). Publicerar även texter på danbackman.se och har instagramkontot secondhandartsweden (ägnad utvalda tavlor hittade på loppisar).