För trettio år sedan valde den amerikanske konstnären W. Tucker (f. 1959) att börja måla med vänster hand, hans icke dominanta. Stringensen i linjen ökar dramatiskt när man byter hand, det vet alla målare och tecknare, men det är naturligtvis på bekostnad av lättvindig virtuositet. Att arbeta med sin icke dominanta hand öppnar däremot för helt andra kreativa möjligheter; man närmar sig barnets betydelseladdade linjespel där varje penselstråk utförs med möda och besvär.
      Sakta växer formerna fram, i Tuckers fall kanske en fågel, ett skepp, en bil eller en val. Sittande på huk på golvet i ateljén låter han en värld av minihändelser spira, helt utan förutbestämda avsikter.

red boat, and red boat on white, 27x64 cm © W. Tucker (Klicka på bilden för hög upplösning)

Kopplingen till naivismen finns där, men också associationerna till outsider- och särlingskonst. Även materialvalen leder tankarna bort från finkulturens begränsningar. W. Tucker använder exempelvis omslagen från kasserade böcker, bortkastade plankbitar och annat bråte som lyfts upp till brukbara containerfynd. 
       Och liksom hos merparten av naivisterna är W. Tuckers konstnärliga val fullständigt medvetna. Dessutom känns han helt samtida i sitt sätt att sampla former och kreativt mixa olika konstnärliga uttryck, utan annat syfte än att söka närma sig själva kärnan. Man kan möjligen kalla sökandet för Att finna sitt hem. Utställningstiteln är ju också helt följdriktigt "We are all just walking each other home"

Ur serien ships © W. Tucker (Klicka på bilden för hög upplösning)

Ur svensk horisont finns flera konstnärer att associera till, kanske då i första hand Elis Eriksson. Det är heller inte långt till Hans Viksten vad gäller den distinkta linjeföringen och det poetiska tilltalet, se exempelvis red boat, and red boat on white. Och kanske skulle Jockum Nordström kunnat ha haft ett imaginärt finger med i den framverkande processen kring serien ships.
      Men det är knappast troligt att W. Tucker, boende i Austin, USA, har sneglat på vår svenska konstscen när han frambringat sina konstnärliga artefakter. Om han mot förmodan skulle behöva inspiration så finns ju en dynamisk tradition på närmare håll, med allt från Grandma Moses till Jean-Michel Basquiat.

Alla associationer till trots så är W. Tucker ändå helt egen i sitt sätt att närma sig det slutliga uttrycket, speciellt i de små och stilistiskt rena tuschteckningarna. Där finns en koncentration och återkoppling som stundtals närmar sig bildmässiga mantran, fixpunkter där allt utom det mest väsentliga är bortrensat. Kvar finns den kärleksfulla humorn och det djupt mänskliga i tilltal, tanke och avsikt.

Stockholm 2022-11-01 © Leif Mattsson