Så onödigt att lägga pressvisningarna samtidigt, kan man tycka, men krocken inbjuder också till intressanta jämförelser. Liljevalchs breda anslag som en salong för alla har under senare år ändå lockat allt fler professionellt verksamma konstnärer. Det är bra och bjuder på en intressant överblick.
     Moderna Museet presenterar del 1 av de förvärv man gjort för den del av statens krisstöd till konsten på 25 miljoner kronor man ansvarat för. I stället för en överblick och temperatur på konstlivet ges en curaterad inblick. Efter de senaste två årens påtvingande navelskådande är idén inte direkt lysande. Överblick och utblick längtar man snarare efter.

Installationsvy med verk av Matts Leiderstam i mitten (Moderna Museet)

Jag är inte överdrivet imponerad av hur Moderna Museet hanterat uppdraget. Som Sveriges ledande konstinstitution har man det överblickande ansvaret och det gäller över hela konstlivet och samtliga aktörer. Därför förvånar det att man valt att främst handla direkt från konstnärerna än genom gallerierna. Möjligen har man skrämts och skämts över sin tidigare, allmänt lättvindiga inköpspolitik, som kritiserats för att främja de högprofilerade Stockholmsgallerierna. Det har man nu rättat till en smula. Då detta är del 1 av inköpen, som kompletteras av en del 2 senare i år samt en sammanfattande katalog, får en närmare analys anstå.
     Men intrycket så här långt signalerar inte en fullt genomtänkt strategi. Konstnärerna har haft generösa krisstöd att söka, men det har knappast den viktiga scenen med privatdrivna gallerier haft. Det är trots allt främst de som gör grundjobbet och står för riskerna med att tidigt lyfta fram konstnärernas verksamhet, vilket institutionerna senare drar nytta av.  

SX-70-portträtt av konstnären i transsexuell förvandling © Esse-Li Esselius (Moderna Museet)

Ska man välja hur man tillbringar en planerad eftermiddag, kan man med fördel börja med Vårsalongen. Den ger naturligtvis inte heller en helt adekvat överblick. Men är man intresserad av konstens materialbaserade sida finns här exempelvis goda prov på bra målare. Det är fint att den här möjligheten finns för dem att visa sig, när gallerierna utsätts för mer eller mindre medvetna svältkurer av olika slag, i form av brist på offentlig uppmärksamhet och märkliga inköpsstrategier.
     Till några favoriter hör Eva Jacobson, som alltid vinnlägger sig om att överraska med något annorlunda, och Märta König som är en frekvent deltagare på Vårsalongen. En annan favorit är Falah Alani. Ett tacksamt och återkommande uttryck är det naivistiskt tecknandet, en ny Jockum Nordström-våg verkar dock vara något starkare i antågande. Fina exempel visas av Hilda Kahra och Tommy Erlandsson Westerling.
     Vårsalongens medvetna val av jury där konstnärerna dominerar borgar för att man är bättre rustad att bedöma digitala ansökningar och underlag. De premierar ofta pregnant figuration och tar udden av teknisk förfining. Men helt kommer man inte undan problemet. Ansvariga på Moderna Museet hade i jämförelse behövt en lite mer kvalificerad blick ur den här synvinkeln.

Currency Hyphen © Johanna Kindahl & Andreas Widoff (Liljevalchs)

Till förtjänsterna med Moderna Museets inblickar är att man rättat till försumligheter ur det förflutna och köpt in verk från 1960-tal och framåt. Självklart har konstnärer som exempelvis Margareta Hallek, Jörgen Hammarberg, Esse-Li Esselius och Nina Bondeson sin naturliga plats i samlingen. Och om inte verk av strålande målare som Hans Lannér och Kristina Eriksson inköpts tidigare var det verkligen dags.
     Men brister och luckor borde inte få uppstå med en mer medveten, välplanerad och bättre finansierad, löpande verksamhet. Det är sorgligt när endast väl tilltagna krisstöd kan råda bot på det problemet. En stjärna i kanten ska dock ges för att inköpen medvetet undvikit ålderssegregationen och tagit sitt demografiska ansvar. Livet är kort och konsten är lång.
     Bland de yngre noterar jag verk av Mohammed Sami, Susanna Jablonski, Fatima Moallim och Oskar Hult. Men problemet med att man tränger in disparat verkande konstnärer under hattar som ”livets smärtpunkter” och ”poetiska undersökningar av inre tillstånd” är att man allmänt sänker de intressanta verken och förhöjer de övriga. Tyvärr verkar detta riskera att bli postpandemins ok med etiketterande och utslätande samlingsutställningar.

Luftslott, Rymdaspekt, Till Hill © Eva Jacobson (Liljevalchs)

Till Vårsalongens välbeprövade grepp för att få fart på utställningen hör valen av humorladdad och spektakulär skulptur. Sara Sjöbäcks kapade McDonalds-M och Lena Trapps lån från Star Wars Chewbacca-ikon är några exempel. Sedan finns det också utrymme för eftertänksam introspektion som hos Lars Aggers Drömmens flygfarkost. Men huvudsaken, och det som gör Vårsalongen så slitstark med snart hundra år på nacken, är att man inte tvingar konstnärernas verk under en och samma hatt. De får blomma i fred i den rådande kakofonin.

Stockholm2022-02-08 © Susanna Slöör