Trude Vikens konstnärliga genombrott liknar på många sätt en lycklig saga. När Fortnight Institute i New York för några år sedan uppmärksammade henne genom en succéartad utställning var det efter att de sett hennes bilder på Instagram. På utställningen Night Eyes såldes allt och det osannolika hade gått i uppfyllelse. Trude Viken gick från att vara en självlärd outsider till att bli en av de mer efterfrågade på den aktuella konstscenen.

Genom Trude Vikens avsaknad av formell konstutbildning skapas lyckliga förutsättningar för ett fritt förhållningssätt till den konstnärliga traditionen. Hon behöver inte ställa sig i någon föregångares predikament och kan i högre grad undvika konstnärlig nivellering. Mest tycks hon dock dras till expressionistiska uttryck i kombination med naivismens förlösande energi. Som norska och med nationalhjälten Edvard Munch i minne är valet inte svårt att förstå. Men det är mer åt senare tiders expressiva konstnärer som associationerna går: initialt till Frank Auerbach och Cobragruppen men också till Francis Bacon och svenska Lena Cronqvist.
      Men Trude Viken tar klivet ett steg längre. De naivistiska grunddragen, de orädda angreppsmetoderna och den avancerade måleriska tekniken skapar en befriande känsla av lek och skaparglädje. Hon är dessutom helt samtida i vår postmoderna värld genom sina överträdelser av förmenta stilanpassningar. Att kombinera cartoonistiska drag med klassisk högexpressionism är för henne inte något bekymmer.

Lady 2, Lady 3, Lady 1. 40x30 cm vardera, 2022 © Trude Viken (Klicka på bilden för hög upplösning)

Man bör inte låta sig förledas av gängse föreställningar om den självlärda konstnärens tillämpningar och metoder. Trude Vikens måleri är nämligen mycket medvetet vad gäller teknik och estetisk nivå. Det visar sig särskilt i hennes serie Diarynotes, där den sällsynta förmågan att kombinera humor och målerisk komplexitet blir fullt tydlig. De små bilderna är både skämtsamt fräcka och konstnärligt högintressanta. De är också ikonografiskt stilrena med sina ofta tydligt avdelade och pastost pålagda färgmassor.

De större målningarna på den aktuella utställningen har i sina delar samma energi och grafiska koncentration, men totalt rör det sig om mer anekdotiska sammanställningar. Här har berättelserna inga självklara centralfigurer; gestalterna solospelar som tragikomiska selfieaktörer. Den befriande slapsticken är sällan långt borta. Erotiken och det ekivoka verkar som en bärande helhet i dessa större figursammanställningar. Stjärnor, solar och svullna könsorgan samspelar med hundar, dockor och putande, röda munnar.
       Även här kan man ana en antydan till dagboksliknande bakgrundsmaterial. Figurerna kan mycket väl vara hämtade från drömpåverkade självreflektioner och reminiscenser. Tankarna intar sedan sin egen form under den kreativa målarakten. Gestalterna spelar i ytplanet med få perspektivskapande överskärningar. Fonderna är också dunkelt nedsläckta, vilket skapar starka, teatraliska effekter. Associationerna kan leda till klippdockor i barnets undersköna fantasivärld, med en dramaturgi som hämtad från obskyra kammarspel.
       Den blasfemiska symboliken återkommer i flera av verken, liksom den dräpande humorn. Trude Vikens konstnärliga metoder utgår från ett autonomt, måleriskt formalfabet som på utställningen utmynnar i smyckeslika färgformer.

Stockholm 2022-04-13 © Leif Mattsson