Whitney Museum of American Art tar traditionsenligt tempen på vad som rör sig i den (mestadels) unga amerikanska konstvärlden i vårens och sommarens biennal. Den brukar också ha trådar till det samtida politiska klimatet. Ett genomgående tema i årets upplaga är identitet och tillhörighet i ett USA som aldrig tycks lyckas skaka av sig de förfärliga delarna av sin historia.

Installationsvy våning 6. Foto Ron Amstutz (Klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningen fördelas på två mycket distinkta delar på varsitt våningsplan, med utstickare utomhus och i trapphus samt entré. Våning 5 är väl upplyst, vitmålad och har mellanväggarna borttagna. Det är ganska överväldigande och svårt att veta var ett verk slutar och ett annat börjar, och vilken av de omfattande texterna som hör till vilket. Här samsas många tekniker i både två och tre dimensioner.
      Emily Barkers Death By 7865 Paper Cuts består av en meterhög stapel av sjukvårdsräkningar som tillsammans uppgår till 700 000 dollar, som en kommentar till det amerikanska sjukvårdssystemets omöjlighet. Kitchen, överdrivet höga köksskåp pekar på hur otillgängliga vanliga miljöer är för den som använder rullstol. Andrew Roberts La Horda är en serie digitalt skapade porträtt av zombieliknande människor i kläder som representerar några av de stora amerikanska företagen med rykte om dåliga anställningsvillkor.

Displaced Burial / Burial at Gorée, 1993. Acrylic on canvas, 274.3 × 548.6 cm © Denyse Thomasos

Våning 6 är svartmålad, svagt upplyst, labyrintartad och uppdelad i små rum. Denyse Thomasos Jail och Displaced Burial från 1993 skapar med mängder av överlappande linjer i över fem meter breda målningar en klaustrofobisk känsla. Tillsammans står de som en portal till detta våningsplan. Därinne samlas främst videoverken. Alfredo Jaars 06.01.2020 visar attacker från polisen mot Black Lives Matter-demonstranter i Washington, DC. Adam Pendelton porträtterar i video teologen och medborgarrättsaktivisten Ruby Nell Sales, som nära nog blev skjuten av en segregationist i Alabama 1965.

Still from 06.01.2020 18.39, 2022. Video projection, sound, and fans; 5:20 min. © Alfredo Jaar

Video, skulptur, fotografi och digitalt skapade bilder har starka ställningar. Det har också det självupplevda som utgångspunkt. Måleri är underrepresenterat, men av det som visas dominerar det abstrakta. James Little är värd att nämna, med geometriska målningar helt i svart och grått. Man styr alltså lite oväntat bort från den starka våg av figurativt måleri som just nu pågår i USA:s konstvärld.
      Utställningen har sammanställts av David Breslin och Adrienne Edwards som har gått igenom biennalens historia och gör en del referenser, inte minst till 1993 års upplaga, som brukar kallas “den politiska”. Om 2017 års biennal till stor del innehöll direkta och lite yrvakna svar på valet av president, har årets mer med längre samhällsprocesser och historia att göra. Den övergripande stämningen är kontemplativ och seriös.

Temat identitet och samhälle är en fortsättning på museets målmedvetna ansträngningar på representationsområdet som nu pågått under många år, liksom på en lång rad museer i landet. Ska man se biennalen som representativ för USA:s unga konst blir det kvardröjande intrycket en allvarlig, intellektuell och politiskt engagerad rörelse. Troligen finns en del av förklaringen till det i att det mesta kommit till under pandemiisolering.
     En sida att vara vaksam på är att man förenklar komplexa skeenden i väl hög grad. Det finns något försiktigt i utställningen. Kanske speglar det en samhällsdebatt som präglas mer av att välja mellan alltmer avlägsna sidor än av strävan efter fördjupad förståelse.

New York 2022-03-29 © Mattias Lundblad