www.omkonst.se:
Spelglädje i moll
Karin Wikström – Övre och nedre galleriet i Liljevalchs+, Stockholm, 23/9–27/11 2022
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
Utan titel © Karin Wikström
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Utan titel © Karin Wikström
(Klicka på bilden för hög upplösning)

I början av 1920-talet målade man gärna begravningar och olyckshändelser. Klangen från Sven X:et Erixsons ”En spelmans jordafärd” från 1924 svindlar för ögonen i mötet med Karin Wikströms hund som sitter på sin eller husses grav. En spelglädje i moll kanske är betecknade för den måleriska poesi som här hundra år senare samlas på rad mot den råa betongen.

Utan titel © Karin Wikström

Utan titel © Karin Wikström

I en annan bild vilar den överkörda, plattsvarta katten lakoniskt mot sin enda oskadda tass. Hästvarelserna intill klarar inga hinder utan fastnar i en brant fallande rörelse, som permanent upphängda offer för vår skull.
      De som känner Karin Wikströms måleri blir snabbt indragna i scenerierna, figurvändningarna och smattret av händelser. Den innehållsliga intensiteten både röjer och döljer hennes djupt sofistikerade måleri. Detta fick målarkollegerna att gå man ur huse redan när hon visade det på Galleri Argo för tjugo år sedan. Nu är det häpnadsväckande nog tolv år sedan en separatutställning gjordes i Stockholm med en av Sveriges absolut främsta målare. Den sorgliga tudelningen mellan väst- och östkust har möjligen åter skördat ett offer, men nu är ordningen återställd. Västkustens målargiganter som Åke Göransson och Inge Schiöler kommer ansluta och göra Wikström sällskap under hösten. Det lär bli en svårslagen kombination.

Installationsvy © Karin Wikström (Klicka på bilden för hög upplösning)

Karin Wikström står fast förankrad i en måleriskt fabulerande tradition och knyter an till tidigare kolleger, men framför allt är hon trösten för oss nu verksamma. Måleri på den här nivån är rasande svårt. Få har redskapen att behärska detta med den stringens som Wikström arbetar med. Hennes figurer kan tyckas framsvepta som i några få loja penseldrag, med det är att bedra sig. Det är den effektiva återhållsamheten, ytterligare förädlad med åren, som nu fördjupar Wikströms uttryck. Hennes illmariga och olycksvarslande skuggfigurer bär sina öden lakoniskt; nästintill ömsint varslar de om att livet levs med en dålig prognos.
       Den lilla hornbeklädda djurfiguren sträcker ut sina tre par av armar likt en korsfäst för att sona oss i eländet, rentav bär den sin betraktare. En chokladbrun blick lovar kanske lite runt, men håller sitt tunt klappande hjärta i handen för oss. Små men viktiga ord viskas osynligt figurerna emellan.

Ett tillskott i Wikströms färgvärld är att klangerna berikats med ett antal utvalda accenter med högre toner. Den turkosa strimman skälver mot det bisterbruna och lever farligt nära att bli urtvättad ur handlingen. Det riktigt märkvärdiga med denna utställning i Liljevalchs+ mindre gallerier är ändå hur måleriet talar till sig självt, tilltalar alla tidigare verk. Utställningarna och målningarna man minns får liv och spåren efter dem lever i det mognande leendets lustiga mollstämning.

Stockholm 2022-09-30 © Susanna Slöör


 


 

 

 


Utan titel © Karin Wikström


Utan titel © Karin Wikström


Utan titel © Karin Wikström


Utan titel © Karin Wikström



Liljevalchs, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com