Det vilar en egendomlig tystnad kring Majlis Agbecks och Bianca Maria Barmens verk på Galleri Ping-Pong i Malmö.
      Hur låter tystnaden, frågar min dotter. Kanske som hos författaren Clarice Lispector. Tystnaden släpar sig fram … zzzzzz, skriver hon i romanen Nära det vilda hjärtat.

Majlis Agbecks underliga gestalter förefaller vara väsen med ett vilt hjärta. De växer fram i broderier på genomskinlig organza med knappt förnimbara nyanser kring det vita. Stygn i tråd av silke och bomull följer noggranna skissers intrikata linjespel som inte sällan för mina tankar till surrealisternas automatiska teckningar. Cirklande, sicksackande linjer som fårens upptrampade stigar på en sluttning. Och därefter raka, mjukt böjda, bågformade, fyllda av längtan och vemod. Eller lagda tätt-tätt intill varandra tills de bildar en måne, en kropp eller kaninens och fiskens tårar.
      Men till skillnad från surrealisterna är det berättelserna som styr processen hos Majlis Agbeck och de har blivit mer orosladdade än tidigare. Händelserna i omvärlden under de senaste åren har skapat sorg och vemod hos hennes naturnära väsen, bildliga metaforer för oss människor. De råkar i oförutsägbara relationer då de söker sig ut i världen, projicerar sina inre känslor eller speglar sig och hittar en tvillingsjäl. Som tentakler löper längtans raka linje mot någon som man kan lita på.
       Här finns ingen idyll, ingen vilsam ro. Snarare en dold och vibrerande aning av skräck som likt i en dröm klär sig i vargens kläder, ett knubbigt skrämmande kraftpaket till djur med horn och klövar i ett kvadratmeterstort broderi. Den blåa tråden skimrar och djurets blick framkallar fasa: i nästa bild ser jag skriet, ett våldsamt avgrundsvrål.
Den sköra och skira tystnaden spricker som glas och gnistrande skärvor sprids i den grymma sagans rymd. När skräcken är borta förvandlas de till stjärnor. Majlis Agbeck visar verk från de senaste två åren.

Det var då jag hörde NäkterGalen © Majlis Agbeck (Klicka på bilden för hög upplösning)

Bianca Maria Barmen har gjort ett litet urval av sina tidigare skulpturer och några akvareller. De delar den meditativa tystnaden med Agbecks broderier. Det är den grund som skulpturerna vilar på. Om vi i Agbecks bilder förnimmer en seg rumsartikulerande rörelse från dansen, en av hennes inspirationskällor, fyller stillhet och väntan Bianca Maria Barmens gestalter. Småbarn och sagolika djur möter världen med oförställda iakttagande blickar. I väntan på ett under kanske. Det är uppenbart för mig att de tror på närvaron av det godas väsen.
      Båda konstnärerna är välkända på hemmaplan genom större utställningar under åren men de har också offentliga uppdrag runtom i Sverige bakom sig. När de nu ställer ut tillsammans stärks den stämning som deras verk gemensamt skapar: ett tillstånd av kontemplation och eftertanke.

Malmö 2023-08-29 © Kristina Maria Mezei