När jag senast såg Falah Alani (född 1967 i Irak) ställa ut på Galleri Kronan, fylldes rummen av ett svärtat berättande från krigets Irak. Det var 2012 och även om Alani sedan dess skiftat palett till ett blåtonat och mera distanserat anslag, präglas den nu aktuella utställningen av en liknande tematik med angelägna frågeställningar kring identitet, makt och miljö.
      Det är drömska, melankoliska och ibland mycket starka scenerier som i frusna ögonblick visar vilka ohyggligheter människan är i stånd att åsamka sin omvärld. I verket Bagdad detonerar en bilbomb med fasansfulla konsekvenser. Antydan av ett skyddande rum är i praktiken en illusion, en skentrygghet där livsfundamentens bräcklighet manifesteras. Levnadsvillkoren för den som överlever förändras brutalt; lemlästade människor återkommer i målning efter målning bärande på förlusten av en kroppsdel, fysiskt synliggjort även hos de stympade hästarna – djuret som i ett historiskt perspektiv sårats i miljontals på slagfälten.

Ett samtal © Falah Alani

Falah Alani målar fram sina nära skulpturala protagonister – ibland efter en lång process av övermålningar och gradvisa förändringar av bildrummet. I de surrealistiska kompositionerna framställs människan, om inte helt könlös, så ändå ytterst neutral. Identitet och ursprung syns inte spela roll – kanske som en öppenhet för transformationens möjligheter eller kanske bara en notering om att vi i grunden är mera lika än olika. Här finns stråk av modern primitivism där masken spelar en framträdande roll.
      Figurernas kontemplerande inåtvändhet bryts i några av verken mot en mera dynamiskt uttryckt identitetsproblematik. I verket Helgon underordnas jaget med all önskvärd tydlighet av den som besitter Stolen.

Även om utställningen innehåller flera parallella teman samspelar verken väl, såväl visuellt som poetiskt och emotionellt. Detaljer återkommer, som det kluvna molnet, den ensamma och husvilla fågeln på flykt med sikte på en orörd trädkrona eller den emblematiska fågelskrämman. Den sistnämnda kan möjligen föra tankarna till mardrömslika halloweenfester. Men för Alani, som han själv menar, är den ett tecken på människans närvaro och positiva samspel med naturen. Mot den orörda horisonten står skrämman ensam och övergiven i ett minne från barndomens by i Irak.
      Det nötta ordet civilisationskritik går knappast att undvika – en båttur i ett uttorkat landskap är en sorglustig sammanfattning eller snarare, ett mera dystert fait accompli. Just verket Ett landskap är, som jag ser det, något av ett nav i utställningen Det är en mångbottnad gestaltning med ekosofiskt perspektiv, ett betydelsefullt förhållningssätt som återfinns i flera av verken.

Norrköping 2023-03-22 © Lotta Ekfeldt