Det är intressant att ta del av bakgrunden till Martin Ålunds aktuella utställningar på Konstakademien och Galleri Flach. Som en av Konstakademiens vistelsestipendiater i Paris år 2018 genomgick han en konstnärlig metamorfos i ateljén. Han drabbades av ett alter ego som tog kropp i honom och lät penslarna och kolet dansa på en lång utandning. De kollegiala samtalen utvecklades lika självklara som Swedenborgs parallella i andevärlden.
Det är en underbar tanke att kunna möta vem man än önskar och att det som sker i dagdrömmen är på riktigt. Den här nära-livet-upplevelsen tror jag att det finns många skapande människor som delar. Men möjligen tillhör de konstnärens för omvärlden tysta rum. Då är det extra välgörande att få ta del av hur Martin Ålund i stället öppnar och vänder hela sin strålande annanvärld mot oss. Den möter som ett tryck mot ögonlocket som aktiverar ögats kemi och inre syn.
 |
© Martin Ålund |
Installationsvy Galleri Flach
© Martin Ålund |
Inför öppningarna, grenverken, månbubblorna i motljus låter Martin Ålund oss ana konturerna av sitt sätt att se på sitt seende. Händelserna utgår från synnervens fiktiva centrum och måleriet påminner om 1800-talsfysiologernas intresse för det mänskliga ögats funktioner. Men sedan tar målaren distinkt över och låter det kontrastrika även tona ut i ett turnerskt dis. Turner var nog inte okunnig om rönen kring perceptionen genom exempelvis Göthe. Sedan kom Helmholtz, Wundt med flera.
Martin Ålund leker fram sina samtal i sofistikerade lager på lager. Där ljus befruktar mörker, och mörker ljus. Komplementära kontraster spelar både som valörer och kulörer. Ögats kemi och efterbilder leker tafatt under konstnärens utbyten än med Helen Frankenthaler, än med Carl Fredrik Hill. Men sättet att syna sitt sätt att se kan också minna om andra sinnesretelsernas nördar och giganter som exempelvis Mark Rothko. Martin Ålund visar verkligen att måleriet aldrig sker ur intet, men att det alltid går att söka nollställa sig för att söka nytt.
Stockholm 2023-10-12 © Susanna Slöör |
