Frånvändheten, i överförd form, gäller inte bara gestalternas poser utan även deras fysionomier. Willem Andersson har anonymiserat och förvrängt figurernas anleten intill oigenkännlighet. Det påminner om tidstypisk AI-generering med Internet-anpassning, men det är knappast det förmodade syftet. I utställningstiteln beskrivs hur ord och språk placerats i en mixer i konstnärens huvud, vilket snarare kan tolkas som en ledtråd.
      Men de återkommande associationerna går annars till filmens värld. Sceniska bildbyggen förenar aktörerna i spegelrum översållade av teatralisk rekvisita. Blixtsnabbt färdas tanken till spökbalen i Polansiks Vampyrernas natt, med den avgörande skillnaden att Willem Anderssons gestalter faktiskt låter sig infångas i speglarnas återsken.

Installationsvy © Willem Andersson (Klicka på bilden för hög upplösning)

I galleriets första, stora rum utspelar sig många parallella dramer. Här fylls det på av visuell berättarglädje och gestaltningsiver. Men med den relativt traditionella hängningen av verken ligger också monotonin på lur. Målningarna har så många lager av inkapslade bilder, så många rum i rummen, att de stundtals hotar att neutralisera varandra. Går man däremot in i galleriets inre utrymme får de enskilda målningarna verka mer i egen rätt – trots den begränsade ytan. Där hänger också ett par av utställningens mer intressanta verk.

Ändå är det kanske som mest lätt att övertygas av den stora målningen på första rummets högervägg, Dämmerschlaaf – vilket betyder skymningssömn, en i sanning djupt poetisk titel. Trots sin närmast dokumentärt beskrivande figuration, som ett snapshot från en vänthall i främmande land, upphör den inte att förbrylla. Färgklangerna har en viss delacroixisk tydlighet där varje delform beskrivs av sin egen lokalfärg: en blågrön kjol, en brun jacka, ett rödaktigt huvuddok. Och penselföringen över tyger och klädedräkter har det måleriska drivet som av böljande vågor. Här finns ingen antydan till ytmässig fotorealism, allt är istället tydligt redovisat som volymer i statisk rörelse. Och i målningens bakgrund har väggarna bemålats med scenerier som kunde ha inspirerats av bergsmassiv i alplandskap. Figurerna i målningen vänder sig bort och mysteriet är för evigt bevarat.

Stockholm 2023-10-04 © Leif Mattsson