Anastasia Ax har byggt upp ett slags arkitektur av utrangerade lättbetongblock. Kallmurade väggar skapar rumsligheter och jag kan omöjligt låta bli att referera till suggestiva och vackra ruiner på Gotland eller i Grekland. Det är vackert även i Anastasia Ax rum, hennes väggar och rumsligheter är vackra, byggblocken har fått alger och organiska beläggningar och de skiftar i benvitt, ockra och grönt. Väggarna är orienterade diagonalt i rummet och åtminstone jag ifrågasätter inte hur de förhåller sig till den befintliga arkitekturen, de är liksom lösgjorda från den, och installationen intar en självklar plats ungefär som ett kulturminne gör.
      Samtidigt är titeln på utställningen Settlers, nybyggare, så vad handlar det om? Här och var på murarna ligger klot, eller stora äggliknande former, jätteröksvamp beskriver formen bäst. Några är rödmelerade och ett är kluvet mitt itu med snittytorna polerade, det liknar kött.

© Anastasia Ax

Under lördagens intervention, alltså ingripande, i installationen så bearbetar Anastasia Ax de olika elementen. I en timme jobbar Ax långsamt och rytmiskt, det dammar, det är ansträngande. Hon är skicklig, hon håller tempo och energi i en koreografi som gestaltar en målinriktad kraft, det är mycket koncentrerat, som publik upplever man handlingarna som helt rimliga. Tillhanda har hon byggblocken och kloten, med det ena bankar hon på det andra, ibland faller klotet i bitar, ibland faller blocket i bitar.
        Målet är söndringen, och jag får associationer till begrepp som ödet eller tiden – något obevekligt med andra ord. Om gestaltningen har drag av ruinromantik så pekar handlingen, eller interventionen, i motsatt riktning – framåt, mot framtiden, energi frigörs. Destruktion växlar över till transformation, till konstruktion. Settlers – jag tänker på nybyggare och brytandet av ny mark, på svedjebruk. Något etablerat bryts ned för att bereda möjligheter för något annat.

Stockholm 2023-09-09 © Anna T Wolgers