Det finns en lågmäld magi i de akvareller som Kristina Bength nu visar på Galleri Flach. Ett fotoarkiv från gamla skogsbruk i konstnärens hembygd Falun ligger till grund för sviten. Som vanligt är måleriet virtuost, stundtals nästan fotorealistiskt. Att färgskalan går i svart, grått och vitt förstärker känslan av bleknade dokument.
       Delvis kommer verkens suggestiva laddning just från närheten till arkivets dokumentära sanningsanspråk. Genom att samtidigt ryckas ur sina sammanhang blir de mycket mångtydiga. Verken påminner mig om de fascinerande, skenbart dokumentära bilder, som förtätar W. G. Sebalds romaner.
      Fantasin eggas ytterligare av att precisa, poetiska skogsbrukstermer som reaktionsved och växtvridenhet ger namn åt brottstyckena, men sällan beskriver det man ser: komplexa träkonstruktioner, tjock vegetation, en kvarlämnad grammofon i en dunge. Men det är i glappet till förlagorna som den lågmälda magin uppstår, när färgsjokens rörelse över arken anas och de rent måleriska egenskaperna bryter av mot arkivmaterialets torra beskrivande.

Installationsvy © Helene Schmitz,

En trappa ner fortsätter Helene Schmitz sitt fotografiska utforskande av dramatiska landskap som människan på något sätt har förändrat. I jämförelse med hennes tidigare storslagna skildringar av djupa gruvor är anslaget här något mer dämpat, med fokus på kustremsor som håller på att sväljas av stigande havsnivåer.
      I sviten hörs ekon från romantikens landskapsskildringar. Kustens slående skönhet ställs mot erosionens latenta hot. Ibland subtilt, genom att gränsen mellan en ljus, brant sluttning och ett fylligt grönt skogsparti ser ut att närsomhelst kunna dras om. Ibland mer explicit, som när en bunker förlorat fästet och tumlat ner på stranden.
      Verken är som bäst när de håller sig på rätt sida om romantiken: när naturen ges en påträngande närvaro, men utan att enligt gammalt mönster bli sublim. Så till exempel i två verk av en massiv grushög i ett kalkbrott och av en strand där betongblock bildar barriär mot de inbrytande vågorna. Blocken är dock futila skydd och produkter av den utsläppstunga kalkbrytning och cementframställning som påskyndar erosionen.

I marginalen får man dock notera att det är synd att de starka utställningarna inte hålls helt åtskilda. Schmitz verk förlorar på att brytas upp mellan källaren och gatuplanets innersta rum. Likaså grumlas helheten av att två skogsmotiv från en tidigare serie paras med Bengths akvareller i entrén. Det blir en onödigt högljudd länk mellan verk som redan viskar vackert till varandra.

Stockholm 2023-09-16 © Adam Rosenkvist