Nu var Ernst Billgren nesligen icke först den här höstsäsongen med nyheten att anlita en regissör att ta regi av i sina målningar. Konstnärsduon Tilpo arbetar sedan länge på detta konstruktiva vis, där en av dem sätter scenen och den andra målar. Parallellt med Billgren visar de måleri på Galleri Hedenius.
      Men vad innebär då Ernst Billgrens initiativ om att frikoppla sig från motiviskt ansvar i de målningar som visas i de iscensatta rummen på Anna Bohman Gallery? Det är en dubbel rörelse dels att avhända sig innehållet, dels tolka anvisningar utifrån bästa måleriska förmåga. I särskilt tre av fallen fungerar det utmärkt. Citronkakan är så överraskande monumental att första infallen till jämförelse blir Matthias Grünewalds mittsektion i Isenheimaltaret från 1500-talet parat med Kjell Andersons Torra mandariner från 1972. Den sistnämnde kallades tidigt för ”Blixten”, vilket förklarar varför mandarinerna var torra, helt enkelt petrifierades de under tillblivelsen.
      Det är inte långsamhetens lov man förknippar med Billgrens löpandebands-måleri. Rådjur, ekorrar, glittriga stenar och guldblänk sveper förbi och får med nöd och näppe fäste i de omtumlande sagans världar, av får man förmoda pur hantverksglädje.    

Tiden, 72 x 112 cm © Ernst Billgren (klicka på bild för hög upplösning)

Målarmästarna från 1400–1500-tal hemsöker honom med förslag på listiga effekter – vatten på fett. Men Billgren med räven bakom örat har med hjälp av gode vännen Tomas Alfredson fått träda tillbaka – något. Rotlös har Ernst Billgren förankrat sig i Doggerland som försvann i havet för ett antal tusen år sedan. Samtalen måste ha varit en inbjudan till regissören att tvinga fram en anknytning i form av Mannen från Doggerland. Fadren som ilsket rött sjöodjur forcerar vattenytan och vi ser honom ur två perspektiv, ur hans blick och ur vår. Den uppbrutna horisonten drar effektivt in målare och betraktare till en delad upplevelse.

Städerna fångade i bärnsten är också en favorit där njutning och ljuslystnad lockar fram odjuret i varje seende som omnipotent kontrollant. Men framför allt är det ljudbilden i dessa tre målningar som tonar fram så väl när Billgrens pensel tvingas till viss återhållsamhet – ett lento som i ett parti multnande meloner. En målning lyssnas fram; brus som uppstår där tystnaden saknas tröttar. Om regin med det varmt melerade rummets mjukhet och draperier för fönstren ingår i Alfredsons regi eller inte, spelar ingen roll. Den fungerar väl som nödvändig och konstruktiv dämpande inramning.

Stockholm 2023-11-17 © Susanna Slöör