Ett kvartssekel av Cecily Browns konst visas på Metropolitan Museum of Art i New York. Hon kan räknas till den löst sammansatta gruppen Young British Artists som studerade vid Slade i London på 90-talet. Hon var hängiven måleriet i en tid då många ansåg det vara ute. New York tycks ha varit en bättre plats för hennes konstnärskap, och där har hon levt och verkat sedan 1994.
      Utställningen inleds med den färska målningen Selfie, samtidigt abstrakt och figurativ (“figural” kallar Brown själv det). Den hänvisar till ett tillstånd av tristess i den pandemiisolering New York-borna genomlevde. Här blir jag till en början en aning tveksam. Under de senaste två åren har temat varit så frekvent på gallerierna att det känns ganska slitet. Men för Cecily Brown är det en fortsättning och fördjupning av ett långsiktigt arbete. Utställningens namn är Death and the Maid, och vi får en grundlig påminnelse om dödlighet och världens fåfänglighet. 

Fair of Face, Full of Woe, 2008, 43.2 × 101.3 cm © Cecily Brown (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det är just på gränsen mellan det abstrakta och figurativa som Cecily Brown balanserar. Hon ber betraktaren att sakta ner, och belönar med lager på lager av detaljer och flera parallella berättelser. Hon står med fötterna djupt nedsjunkna i konsthistorien och är frikostig med referenser. Konstnärer som Pieter Brueghel den äldre och Hieronymus Bosch inspirerar en bildvärld kryllande av liv insvept i någon sorts domedagsstämning. Det finns en lust i själva färgen som är mycket specifik för oljemåleri och man kan se drag av Willem De Kooning och Lucian Freud och en viss samhörighet med Jenny Savilles köttiga toner. Brown kombinerar ibland måleriet med modern bläckstråleteknik, där hon först målar, reproducerar målningen digitalt, skriver ut på duk, och sedan målar vidare.

The Picnic, 2006, 246.4 × 312.4 cm © Cecily Brown (Klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningen har ett måttligt antal verk, kring femtio. Omkring hälften är oljemålningar som dominerar rummet, resten verk på papper. Den håller sig stramt till sitt tema och upplevs väl sammanhållen. En komposition återkommer flera gånger: en kvinna sitter vid en spegel, och den dubbla figuren bildar sedd på håll en dödskalle. Kompositionen har ofta återkommit i populärkultur och reklam, och kan spåras till den amerikanske illustratören Charles Allan Gilbert. Brown arbetar ofta i mycket stora format, och låter skalan vara både viktig och betydelsebärande. Här är dukarna ganska måttliga i storlek.

Den målning som rundar av utställningen är ett bord dukat med symboliska världsliga läckerheter. Under bordet lurar en katt, som likt döden när som helst kan slå till. Alltför uppenbara referenser till konsthistorien kan ibland upplevas en aning tillgjorda, men Cecily Brown har samtidigt en tydlig egen röst och referenserna blir därför mer en del av en helhet än att de tar över helt. Hennes påminnelser om vår dödlighet som återkommit under detta kvartssekel har fått ny kraft och aktualitet med pandemin.

New York 2023-09-13 © Mattias Lundblad

Länk till utställningen på Thomas Dane Gallery, London 2022>>
Länk till utställningen på Gagosian Gallery, New York, 2008>>