Rummet fylls delvis av ett förföriskt lila sken, strömmande från ett torn av gjutjärn. Som en otillgänglig vaktpost spejar det ut över de närliggande verken. Organisk som ett spindelnät i sina former och med tecken på förfall är det som om tornet står där i trots mot tidens gång och vill med sina lampor ge sken av modernitet. En mäktig konstruktion som närmast liknar en kristallkrona hänger intill och glittrar i ljuset. Går man nära upptäcker man inte bara kristaller utan också en konstruktion av metallnät, kedjor och sladdar. En sirlig attrapp.

Perdu CVIII och Perdu XCIII, 2021© Lee Bul (Klicka på bilden för hög upplösning)

En stor silvrig zeppelinare hänger mitt i rummet likt ett hotfullt smycke. Luften pumpar inuti som en monoton andning i en väldig lunga. Verket går under titeln Willing To be Vulnerable och utgör en stilla men substantiell närvaro, förhoppningsfull och samtidigt historiskt dömd att misslyckas. På golvet ligger hexagonformade speglar som reflekterar den strömlinjeformade kroppen ovanför.
     Systerverket hänger på väggen intill. Det liknar på håll en målning men vid närmare granskning visar sig det sig vara tunna pärlemorskivor på ett uppspänt silkestyg. Lager på lager av abstrakta mönster och bilder för tankarna till ett fantasilandskap, både uråldrigt och framtida. På liknande sätt fungerar de skulpturala målningarna i serien Perdu. Tjocka lager av akrylfärg och pärlemor har lagts på varandra och sedan skrapats bort och slipats ner, liknande lena lackarbeten. Taktila och flytande.

Untitled (Willing To Be Vulnerable - Velvet #19) © Lee Bul (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det skira och intagande strömmar genom utställningen. Som betraktare dras man snabbt in av dessa bländverk som också bär på en skuggsida, en berättelse om förljugenhet och ett underliggande sönderfall. Civilisationen som uppblåst siktar mot himlen samtidigt som marken faller samman. Lee Bul gräver sig långsamt neråt i berggrunden.
     Längst in i rummet finner vi verket Scale of Tongue. Likt en sårig bergsformation eller en strandad mussla står den och kastar sorgeskuggor över väggarna. Mot golvet ligger ett tunt svart tyg som rör sig i vågor av en stilla luftström från verkets inre. Berättelsen är tragisk och problematiserar den blinda tilltro till myndigheterna som genomsyrat det sydkoreanska samhället. Tungt och tyst står den där och kastar tillbaka bara en skärva av det skimrande ljuset i utställningsrummet.

Göteborg 2023-03-16 © Karin Holmer